Dune buggy i öknen, Zion National Park och Coors Banquet på hotellet
Efter en helt okej natts sömn vaknar vi något frusna men vid gott mod och tar oss ner till stan. Vi skulle möta Fred på det lokala bageriet för frukost och sen ta oss ut på äventyr. Biscuits and gravy för mig och breakfast burrito för frugan, rejäla portioner som vi stod oss länge på, riktigt gött.
Mätta och belåtna sätter vi oss i Freds pickup för att ta oss ut till Coral Pink Sand Dunes state park som ligger en knapp halvtimme utanför stan. Vad ska vi göra här då? Jo..
Köra dune buggy! Fred och Zion Glamping Adventures anordnar förutom glampingen dagsutflykter där man kan göra lite vad som helst. När vi småsnacka med honom vid tältet dagen innan föreslog han att vi skulle ta en tur till sanddynerna och vi var inte svåra. Vi fick välja mellan att köra jeep och dune buggy varpå han själv tyckte buggyn var roligare. Sagt och gjort, dune buggy it is!
Vi spenderade resten av förmiddagen farandes upp och ned för de gigantiska sanddynerna i parken. Fred körde för den mesta delen men vi provade båda två på att bränna runt också. Sjukt häftig känsla när tyngdpunkten på bilen är så låg att man i stort sett kan köra utför vertikala stup och ändå inte tippa över.
Helt genomblåsta och fulla med sand efter allt driftande var det någon timme senare dags för oss att köra vidare. Fred tog oss tillbaka till stan, vi tackade för oss och satte kurs mot nästa mål. Jag kan verkligen rekommendera Zion Glamping Adventures för er som vill prova på, fantastisk service och en riktigt grym upplevelse från start till slut.
En dryg timme norrut ligger en av de nationalparker jag på förhand varit mest sugen på att besöka. När man ser bilder från parken ser det ut ungefär som landskapet i ‘Landet för längesedan’.
Vi kom dit runt lunchtid och hade helt missat att det just denna helgen var Memorial Day Weekend, tydligen den helg man har som mest besökare i parken på hela året. Med andra ord, det var skitmycket folk. Och bilar till förbannelse. Vi kom in genom den östra ingången och det var inga problem att ta sig fram, men att hitta parkering i den lilla staden Springdale där besökscentret ligger var en större utmaning. Det är nämligen så att under sommarhalvåret får man inte köra genom stora delar av parken själv utan man får åka med bussar som stannar vid utvalda hållplatser, sen kan man vandra runt där inne hur mycket man vill förstås.
Efter en tids letande började blodsockret sjunka så vi beslöt oss för att käka lunch och se om vi har bättre tur efter det. Vi hittade ett café, tog en kaffe och en macka och begav oss tillbaka mot besökscentrets parkering där vi till slut lyckades hitta en plats, tack och lov. En kort promenad bort till bussarna som ingår i inträdet och eftersom vi hade vårt årliga pass var det bara att hoppa på.
Jag hade väldigt höga förväntningar på denna parken efter alla bilder jag sett, och jag blev inte besviken! Tvärtom visade Zion sig vara en av de vackraste platser jag sett. Djupa dalar med ljusa klippor, böljande grönska, porlande bäckar och vattenfall överallt. Ett helt otroligt ställe. Vi spenderade några timmar till i parken, åkte runt på de flesta hållplatserna och tog små hikes längst med vägen. En fantastisk upplevelse som jag hade kunnat återvända till om och om igen.
Eftermiddag blev började bli till kväll och vi hade runt en och en halv timme till Mesquite där vi skulle spendera natten så vi tog oss tillbaka till bilen och satte kurs västerut. Minns inte exakt vad klockan var men eftersom Nevada ligger i en västligare tidszon än Utah vann vi en timme på vägen dit, inte dumt alls.
Vi hittade ett alldeles nybyggt hotell att sova på, Rising Star Sports Ranch. Mycket fräscht med ett stort spelrum, flera pooler och en massa annat att hitta på. Vi checkade in, käkade något flottigt i restaurangen, köpte med oss några öl och hängde i spelrummet resten av kvällen. Jag var sugen på att bada men det var rätt mycket folk i poolerna så jag skippade det. Efter det somnade vi gott efter en lång dag på vift.
Mätta och belåtna sätter vi oss i Freds pickup för att ta oss ut till Coral Pink Sand Dunes state park som ligger en knapp halvtimme utanför stan. Vad ska vi göra här då? Jo..
Köra dune buggy! Fred och Zion Glamping Adventures anordnar förutom glampingen dagsutflykter där man kan göra lite vad som helst. När vi småsnacka med honom vid tältet dagen innan föreslog han att vi skulle ta en tur till sanddynerna och vi var inte svåra. Vi fick välja mellan att köra jeep och dune buggy varpå han själv tyckte buggyn var roligare. Sagt och gjort, dune buggy it is!
Vi spenderade resten av förmiddagen farandes upp och ned för de gigantiska sanddynerna i parken. Fred körde för den mesta delen men vi provade båda två på att bränna runt också. Sjukt häftig känsla när tyngdpunkten på bilen är så låg att man i stort sett kan köra utför vertikala stup och ändå inte tippa över.
Helt genomblåsta och fulla med sand efter allt driftande var det någon timme senare dags för oss att köra vidare. Fred tog oss tillbaka till stan, vi tackade för oss och satte kurs mot nästa mål. Jag kan verkligen rekommendera Zion Glamping Adventures för er som vill prova på, fantastisk service och en riktigt grym upplevelse från start till slut.
En dryg timme norrut ligger en av de nationalparker jag på förhand varit mest sugen på att besöka. När man ser bilder från parken ser det ut ungefär som landskapet i ‘Landet för längesedan’.
Vi kom dit runt lunchtid och hade helt missat att det just denna helgen var Memorial Day Weekend, tydligen den helg man har som mest besökare i parken på hela året. Med andra ord, det var skitmycket folk. Och bilar till förbannelse. Vi kom in genom den östra ingången och det var inga problem att ta sig fram, men att hitta parkering i den lilla staden Springdale där besökscentret ligger var en större utmaning. Det är nämligen så att under sommarhalvåret får man inte köra genom stora delar av parken själv utan man får åka med bussar som stannar vid utvalda hållplatser, sen kan man vandra runt där inne hur mycket man vill förstås.
Efter en tids letande började blodsockret sjunka så vi beslöt oss för att käka lunch och se om vi har bättre tur efter det. Vi hittade ett café, tog en kaffe och en macka och begav oss tillbaka mot besökscentrets parkering där vi till slut lyckades hitta en plats, tack och lov. En kort promenad bort till bussarna som ingår i inträdet och eftersom vi hade vårt årliga pass var det bara att hoppa på.
Jag hade väldigt höga förväntningar på denna parken efter alla bilder jag sett, och jag blev inte besviken! Tvärtom visade Zion sig vara en av de vackraste platser jag sett. Djupa dalar med ljusa klippor, böljande grönska, porlande bäckar och vattenfall överallt. Ett helt otroligt ställe. Vi spenderade några timmar till i parken, åkte runt på de flesta hållplatserna och tog små hikes längst med vägen. En fantastisk upplevelse som jag hade kunnat återvända till om och om igen.
Eftermiddag blev började bli till kväll och vi hade runt en och en halv timme till Mesquite där vi skulle spendera natten så vi tog oss tillbaka till bilen och satte kurs västerut. Minns inte exakt vad klockan var men eftersom Nevada ligger i en västligare tidszon än Utah vann vi en timme på vägen dit, inte dumt alls.
Vi hittade ett alldeles nybyggt hotell att sova på, Rising Star Sports Ranch. Mycket fräscht med ett stort spelrum, flera pooler och en massa annat att hitta på. Vi checkade in, käkade något flottigt i restaurangen, köpte med oss några öl och hängde i spelrummet resten av kvällen. Jag var sugen på att bada men det var rätt mycket folk i poolerna så jag skippade det. Efter det somnade vi gott efter en lång dag på vift.
Kommentarer