Adjö Wyoming - hallå Utah!

Efter en halvtaskig natts sömn och trasig toalett i rummet käkade vi ordentlig frukost på hotellet innan vi skulle ge oss ut på den enskilt längsta körsträckan denna resan (runt 6½ timme). Trots att vi inte sov så bra och att toaletten strulade var vi på något sätt ändå rätt så nöjda med natten, så charmigt slitet var det här hotellet. Slitet, men inte smutsigt. Och personalen var kanon så det vägde också upp så klart!

Innan vi begav oss ut på I-80 West som skulle ta oss hela vägen till Salt Lake City turistade vi under förmiddagen lite i Cheyenne. Som jag nämnde tidigare var Cheyenne en viktig järnvägsknut under tiden man byggde den transamerikanska järnvägen och det märks tydligt då det mesta i stan kretsar kring järnvägen.




Bland annat finns ett museum i den andra änden av den gamla stationsbyggnaden som Accomplice ligger i med massor av bilder och historia om Cheyenne som stad och tiden då järnvägen byggdes (och fram till idag), väldigt intressant om man som jag tycker att den tidsepoken är spännande! På ovanvåningen finns en lång och otroligt detaljerad modelljärnväg som en snubbe byggde i sin trailer och sedan donerade till museet. Oavsett om man har intresse av modelljärnvägar eller inte så är det minst sagt imponerande när man ser storleken på den.



Utöver museet står ett av de gigantiska Big Boy-ångloken i en av stadens parker, tyvärr under restaurering när vi var där men man kunde under skyddsplasten ana hur sanslöst stort det här loket är. I runda slängar var dom 40 meter långa, 5 meter höga och vägde 550 ton. Det går knappt att föreställa sig! Union Pacific byggde under 1940-talet totalt 25 stycken av dessa enorma ånglok, varav 8 idag finns bevarade.

När förmiddagen började gå mot lunch kände vi att det var dags att bege sig vidare så vi hoppade in i bilen och satte fart västerut mot Salt Lake City, men med några stopp på vägen förstås.

Första stoppet tog vi strax utanför stan där vi stannade till vid Abraham Lincoln Memorial Monument som ligger precis vid motorvägen. Monumentet som är ett två ton tungt huvud i brons uppe på en nio meter hög granitpelare byggdes 1959 som en hyllning till den förre presidenten Abraham Lincoln på hans 150-årsdag. Detta för att markera den högsta punkten på den så kallade Lincoln Highway som var en av de första transamerikanska vägarna (den sträckte sig mellan Times Square i New York och Lincoln Park i San Franciso), men har med tiden ersatts av andra vägar, även om det fortfarande finns skyltar med namnet längst den ursprungliga historiska rutten.



Vi stannade till och sträckte lite på benen här och körde sedan vidare mot Laramie för att käka lunch. Laramie är en rätt charmig liten stad med runt 30 000 boende. Det är verkligen inga stora städer som ligger i Wyoming, åtminstone inte med amerikanska mått mätt (i Cheyenne som är störst bor runt 60 000), men dom har en riktigt mysig och trött småstadscharm. 

Efter lite strosande satte vi oss på Coal Creek Coffee som även har ett bryggeri i lokalen bredvid. Det fanns för övrigt förvånansvärt många bryggerier här för att vara en stad i denna storleken, kul! Dock skippade jag ölen denna gången då jag tänkte att jag skulle köra en bit av den långa sträckan vi hade kvar.




Några koppar kaffe och en korv senare var vi åter i bilen och satte fart mot nästa stopp, Rawlins, som ligger ytterligare en och en halv timme längst med I-80 W. Rawlins var över lag jäkligt sunkigt och det kändes verkligen som att man var mitt ute i ingenstans. Det fanns liksom en typ av ‘Deliverance’-känsla över den här staden, om ni förstår vad jag menar. 

Vi hade två anledningar att stanna här. Den ena var ett gammalt fängelse som numera är ombyggt till museum, och den andra ett annat museum som vi kommer till strax. Fängelsemuseet, Wyoming Frontier Prison Museum, blev första stoppet. Tyvärr kom vi precis efter sista rundturen i själva fängelset hade gått, men vi kunde fortfarande gå in i det lilla museet och kika där.





Museet bestod mest av bilder på gamla fängelsedirektörer, fångvaktare och fångar men hade också några lite mer.. Udda detaljer. Bland annat fanns det foto på fångar man hängt och repstumpar från repen man hängt respektive fånge med. Det fanns även en del bilder på hur den elektriska stolen och gaskammaren såg ut, plus då även bilder på de man avrättat med hjälp av dessa. Lite tråkigt att vi missade rundturen, hade varit kul att se hur resten av fängelset såg ut. Men men, man kan inte få allt här i världen. 

Några kvarter från detta något morbida ställe låg det andra museet vi skulle besöka i Rawlins, Carbon County Museum. Det här museet var litet och fokuserade på lokal historia. Över lag rätt så tråkigt men dom har ett objekt dom är kända för som också är anledningen till att vi gick hit - ett par skor sydda i människoskinn. Groteskt, jag vet. 

Vi gick in och snackade lite med tjejen som satt i kassan och hon undrade om vi ville kolla på något speciellt. ‘Njaaae’ sa vi och ville väl egentligen inte säga rakt ut att vi bara var där för att kolla på skorna. ‘If you’re here to see George, he’s right there in the corner’, sa hon med ett leende. George är alltså mannen som efter sin död blev ett par skor, bland annat. 



Big Nose George som han kallades var en brottsling som under slutet av 1800-talet ägnade sig åt att råna banker och tåg, stjäla boskap, och så vidare. Sånt man gjorde som laglös under Vilda Västern helt enkelt. Han tillfångatogs och inväntade sin rättegång i Rawlins och det var alltså då han blev lynchad. Inget konstigt med det egentligen i dessa trakterna vid den tiden. Dock är det som hände honom sen lite konstigare, åtminstone om man ser till våra nutida värderingar. 

Efter han lynchats tog två läkare hand om kroppen för att undersöka om det fanns några abnormaliteter på hans huvud som gjorde att han blivit så kriminell. Man skar av kraniet och undersökte hjärnan, samt flådde delar av George’s kropp och det var detta skinnet man av någon anledning gjorde ett par skor, en läkarväska och en myntbörs av. Myntbörsen vet man för övrigt än idag inte var den är någonstans. Den ena doktorns 15-åriga dotter (som senare blev Wyomings första kvinnliga läkare) fick den avsågade toppen på kraniet som en gåva och använde det som askfat och dörrstopp. Inga konstigheter.

Kroppen lades i en whiskeytunna full med saltlösning och grävdes ner i den ena läkarens trädgård. I mitten av 1950-talet återfanns den med hjälp av dottern som fick kraniet som hon fortfarande hade i sin ägo. Idag finns den delen på ett museum i Omaha, Nebraska och resten av kraniet här på detta museet i Rawlins. Rätt så sjuka grejer kan man tycka, men vi fick här lära oss att det inte alls var ovanligt att man tog ‘souvenirer’ från de avrättade under denna tidsperioden. Man kunde till exempel ta ett finger och spara det hemma, oklart vad man har det till, eller kunde man ta ett foto av sig själv med den avlidne och skicka som julkort till släkt och vänner. Mörka tider, minst sagt.

Efter att ha tittat klart på George-skorna kände vi oss lite äcklade och beslöt oss för att köra vidare mot Utah. Vi hade runt fyra timmar körning till nästa stopp vilket gick förvånansvärt fort när vi väl var på väg, men att Wyoming är USA’s näst mest glesbefolkade stat efter Alaska märks verkligen när man kör på de här långa, ödsliga motorvägarna. Tänk med andra ord på att alltid ha full tank på bilen när du ska någonstans för det kommer inte så många ställen att tanka på, vid något tillfälle körde vi mer än en och en halv timme innan vi ens såg en bensinmack. 



Men räds icke - det är en riktigt häftig väg att köra tycker jag. Wyoming är till stor del prärie som ligger uppe på en platå så man kan se hur långt som helst åt alla håll när man kör här. Enorma vidder som längst bort i horisonten går över i bergstoppar. Mäktigt! 

Några timmar senare korsade vi statsgränsen och körde in i Utah, och nästan omedelbart förändrades landskapet avsevärt. Från prärie och ödemark så långt ögat kan nå till klippor, djupa dalar och grönska, överväldigande på ett helt annat sätt! 

Vårt näst sista stopp för dagen var i Park City som är en skidort runt 45 minuter utanför SLC. Det var här stora delar av vinter OS 2002 utspelade sig, men det var inte därför vi skulle dit utan för att High West har en saloon här. High West är lite av ett favoritdestilleri för mig, även om jag i regel föredrar bourbon när det kommer till whiskey. 




Vi anlände ganska sent men lyckades knipa en plats i loungedelen av baren, beställde en drink och slog oss ned. Riktigt snygg restaurang och bar, god stämning och duktiga bartenders. Definitivt ett ställe ni borde åka till om ni är i närheten. 

Solen började skymma och klockan närmade sig 21-ish så vi hoppade in i bilen och tog oss den sista biten in till stan. Vi fick ofrivilligt se mycket mer av Park Ctity än vi från början önskat då det var en bilolycka som blockerade huvudvägen och man hade inte lett om trafiken på någon smidig väg så vi irrade runt bland de till synes svindyra semestervillorna ett tag innan vi kunde fortsätta mot stan. 

Väl framme på hotellet var klockan runt 22-tiden men vi var inte redo att gå och lägga oss riktigt än. Vilken tur då att Sheraton som vi skulle spendera de kommande två nätterna på låg två kvarter från Squatters bryggpub!




Snabbt och lätt promenerade vi bort och slog oss ned i baren, tog in några öl och en pizza att dela på. Riktigt, riktigt god pizza! Ölen var inte fy skam den heller, inte det bästa på resan men helt klart över medel. Bryggpuben var stor med mycket personal bakom baren och i köket som for fram och tillbaka, lite av ett organiserat kaos om man så vill. Vi stannade här i en timmes tid eller så innan det var dags för sängen. Lång dag med mycket nya intryck, god natt!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pörkölt med nokedli

Inlagd chili

Burgare, metal, hemfärd