Många öl blev det..

Här kommer den lite sena rapporteringen från förra helgens bravader nere i Vellinge. Efter att ha mjukstartat hemma hos Gripen under tidig eftermiddag med den sympatiska Boulevard Tank 7 Saison och den farligt lättdruckna, men ändå otroligt smakrika och fylliga Kuhnhenn Dark Heathen Triple Bock så hämtade pappa Balder oss vid 15-tiden.


Väl nere i Vellinge så stannade vi till hemma hos Balder med en julöl (vad annars?) från St. Bernardus och småsnackade lite innan hans bättre hälft gjorde helgens godaste gärning och körde oss ner till Mange (f.d. TWC, numera Elixir Wine) för att dricka mer öl. 

Och öl blev det. Väldigt mycket. Vi inledde lite lätt med en Firestone Walker Double Jack, en sannerligen fantastisk DIPA som för tankarna tillbaka till San Francisco-resan i somras på en gång. Samtidigt, eller strax efteråt, så bjöd Mange på en gammal Malmö Festival öl.. Årtalet är osäkert, men slutet på 80, början på 90? Någon som känner igen den? 


Ja, den smakade ju ungefär så som ni kan gissa att den smakade. Jag drack nog mest av den. Fint. Ni som läser Ölrådet känner antagligen till Mange sedan tidigare, det är han som har bjudit Balder med flera på en massa obskyra öl från 50-, 60-, 70- och 80-talet. Och ikväll blev inget undantag, men vi återkommer till det senare. 

Ett par andra öl gicks igenom, däribland en 2,8% Falcon Julöl från mitten av 90-talet som jag känner mig tvungen att berätta om.. Inte för att den var bra, men för att det är skitkul. Men på tal om öl från 90-talet så blev nästa öl ut en paralellprovning mellan Anchor Christmas 1996 och 2011. 


2011an var fortfarande mycket kryddig och hade en hel del kolsyra. Jag minns att jag gillade den förra året men har inte lagrat någon själv, ska bli intressant att se hur den är i år.. Dom ändrar ju sitt recept varje år så det blir väl kanske ingen regelrätt paralellprovning på det sättet förvisso, men vi kör ändå! 1996 års version var föga oväntat mycket mjukare och maltigare, en del sötma har bildats och kolsyran var väldigt len och fin. Inte särskilt oväntat och jag vet inte om jag ska börja lagra mina Anchor i 16 år innan jag dricker dom, men det var ju riktigt kul att testa iallafall!

Nästa öl ut var ingen mindre än Goose Island Rare Bourbon County Stout, en riktig val som gjordes 2008 och sen tappades i 24 månader på 23 år gamla Pappy van Winkle-fat, en one off-brygd som aldrig kommer göras igen. Och som grädde på moset så ligger den på tredje plats över världens bästa imperial stouts. En otroligt eftersökt öl med andra ord. Tack som tusan till Grip som tog med den. Men hur var den då, lever den upp till sin hype? 

I min mening - nej. Faktiskt inte. Det var en helt fantastisk öl som jag mer än gärna hade druckit igen, igen och igen om det hade bjudits, men inte en öl som jag kommer lägga någon energi på att skaffa mig. Väldigt, väldigt mycket bourbonsmak och rörsocker, mjuk men ändå lite sträv. Vi hade hypat upp den något helt enormt i våra huvuden så vi föreställde oss något som skulle sakna motstycke, men det gjorde den helt enkelt inte, inte för mig och Grip iallafall. Som sagt, en helt fantastisk öl, men det finns bättre imperial stouts i min mening. 

..och när vi nämnde det så var vi ju tvungna att kolla hur vår gamla favorit Marshal Zhukov från Cigar City stod sig mot den minst sagt legendariska och hypade Rare BCS. Och den stod sig! Jag minns inte helt exakt vad dom andra tyckte men det verkade som att vi allihop var ganska överens om att Marshal Zhukov är lika bra, om inte bättre. Jag  tycker iallafall bättre om den. 

Nu kände vi att det var dags att bryta av med lite surt, och tre sura öl fanns på plats. Först ut och även kvällens häftigaste suris var The Bruery Tart of Darkness. M-mhm! Riktigt rejäl syra, hästfilt och även en del malt från grundstouten. Väldigt komplex, väldigt udda, väldigt god. Den andra blev Surly Five som jag tyckte var bra, men inte SÅ bra. En helt okej suröl med en del syra men inte alls så bitig som man vill ha den, lite för söt för att bli riktigt bra. Den sista av de tre var ingen mindre än Cantillon Mamouche, och den jäveln gör ju ingen besviken. Det är ju som bekant en  gammal favorit här så jag behöver kanske inte beskriva den närmare. Fläder + lambic = kärlek.


Vidare tog vi en öl som jag hade med mig och som jag varit sugen på ända sen jag köpte den i San Francisco. Shmaltz Brewing He'Brew Funky Jewbelation, en galen blend som det är enklast att bara kopiera vad Shmaltz själv skriver om den. "Shmaltz Barrel Aged Release #6. A blend of 6 ales aged in 73% rye whiskey barrels and 27% in bourbon barrels. The blend consists of of 3-month Jewbelation 15, 9-month Vintage Jewbelation, 1-month Bittersweet Lenny’s RIPA, 14-month Origin, 7-month Reunion Ale ’11, and 14-month Messiah." En öl som för mig verkligen smakar som urtypen av ölstilen american strong ale. Mycket vinös sötma och ekfat ihop med fikon, farinsocker, vanilj och rom. Riktigt fet öl.

Efter detta blev det ytterligare en sorts paralellprovning, mellan av vad jag tycker är världens två bästa barley wines. Pelican Mother of all Storms och Thomas Hardys ale, denna från 2005. Det var en riktigt tuff kamp och jag vill säga att det var oavgjort.. Mother of all Storms är en så jävla enorm öl, stora smaker, otroligt fyllig, galet mäktig. Verkligen en öl som jag vill ha många av och har planer på att byta till mig så fort jag får tillfälle. Thomas Hardyn är ju helt klart en legend som alltid levererar och gör skäl för titeln som en av världens två bästa barley wines. 

Och som om det inte vore nog så drog Mange fram en gammal barley wine från Eldridge Pope som tidigare gjorde just Thomas Hardy ("nuförtiden" är/var det O'Hanlons). Det är hittills den äldsta ölen jag druckit med sina 35 år på nacken och jag måste fan säga att den levererade! Ett öl från 1977 som fortfarande är bra alltså, det är galet. Riktigt häftig öl som påminde mycket om ett fint portvin, en öl som jag inte tror att jag kommer få dricka igen. Det här är sannerligen ett riktigt hantverk gjort för lagring och som faktiskt klarar det. Jag undrar hur dagens öl kommer att stå sig efter 35 år, om dom tunga imperial stouts och barley wines som görs i detta nu kommer att vara lika bra eller bättre efter så lång tid, eller tappar dom alltihop efter ett tiotal år? Det kan man ju spekulera i ett tag..


Efterrätt! Cholkad + chokladstout blev det, och det blev bra. Foothills Sexual Chocolate är en öl som legat på min "bucket list" ett rätt bra tag så nu var det riktigt kul att äntligen få prova den.. Precis som namnet antyder så är det rejält med choklad i den vackra skapelsen och söt och fyllig som den var så gjorde den sig riktigt bra till efterätten. 

Nu var det snart dags att bege sig hemåt och jag måste erkänna att det blev ganska slirigt på slutet. Men innan vi skulle sticka iväg till bussen så hann vi med en paralellprovning till. Inte mindre än fem årgångar av Samichlaus provades, med sju års mellanrum. 2011, 2004, 1997, 1990 och 1983. Detta är ju en öl som ligger på 14% och som gör sig alldeles ypperligt till lagring och det är riktigt häftigt att se hur den åldras. Som dom flesta riktigt gamla öl så blir den mer och mer vinös med tiden, sötman framträder och kan mer och mer liknas vid dessertvin. Men det är definitivt inget negativt utan det är fan skithäftigt.

När det var uppdrucket och klart så var det tid att vingla bort till bussen. Jag och Grip tog vårt pick och pack och lämnade Balder och Mange till sitt öde (Manges feta ölkyl, värre kan man ha det). En härlig bussresa in mot Malmö där jag blev bjuden på Carlsberg Sort Guld (perfekt avslutning på kvällen eller hur?), en kebab sen tåget hem. 

En riktigt jävla fet kväll med många riktigt häftiga öl, tack till Mange som huserade och tack till er andra också för god öl och glatt humör. Detta är en kväll man kommer minnas (delvis av) väldigt länge!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pörkölt med nokedli

Inlagd chili

Burgare, metal, hemfärd