McEwans 1895 - 118 år gammal öl
I lördags var det dags för ännu en ölkväll hos Mange, och som trogna läsare vet så kan dom kvällarna sluta hur som helst.. Och denna gången blev det något verkligen extraordinärt. Det här med gammal öl har jag skrivit lite om sedan tidigare, och sist jag drack en riktigt gammal öl så var det även då hemma hos Mange, en kriek från 1940, och då trodde vi knappt att vi kunde komma längre bak i tiden.. Men tji fick vi.
För ett par veckor sedan kontaktade nämligen Mange mig, Balder och Thorsten om att vi skulle få vara med och dricka en ännu äldre öl han nyligen kommit över. Hur gammal då, undrade vi. Vilken öl, undrade vi. Hur fan lyckas du med det här, undrar vi fortfarande. Ni får se, svarade Mange.
Bokat och klart, i fredags förra veckan tog vi oss allihop ner till Vellinge och började dricka lite blandade schyssta öl i sensommarvärmen, öl så som Duvel Triple Hop 2013, August Schell Star of the North och Goose Island Lolita 2011, bland annat.
Klockan tickar på och solen går ned så vi förflyttar oss in i köket, öppnar en annan bra öl och påbörjar kvällens middag. Ungefär här någonstans kommer Mange in och ställer kvällens huvudattraktion på bordet. McEwans 1895 heter den och har legat på havsbotten dom senaste 118 åren ihop med andra goa flaskor innehållandes whiskey och gin, bland annat. Hela historien kring SS Wallachia som skeppet hette, förlisningen och hur det bärgats finner du här.
Flaskan hade ingen etikett och en halvrutten sotad kork. Försiktigt avlägsnade vi korken med hjälp av en korkskruv, men lite föll ändå ner i flaskan. Omöjligt att inte få lite kork i flaskan när det är så här gammalt antar jag. När jag försöker pilla bort lite rester av korken blir jag lite sotig på fingrarna, som om dom bränt på flaskan eller nåt.
Sakta och försiktigt häller vi upp den gamla drycken i våra glas. En förvånansvärt klar, gyllene vätska uppenbarar sig och här och häpna - det finns fortfarande kolsyra! Vi hade räknat kallt med att ölen skulle vara totalt platt men det var den ta mig fan inte. Ett litet skum bildas och lägger sig nästan genast, dock ser vi fortfarande hur det bubblar och fräser i glaset.
Vi sätter näsan till och vet inte vad vi ska förvänta oss överhuvudtaget. Sot, brända popkorn, läder, gummi och saltvatten är vad jag känner. Ingen jättetrevlig doft, fast vad ska man förvänta sig efter 118 år på havsbotten? Smaken följer doften ganska mycket. Bränd majs, sot, gummi och sot. Korkbitarna flyter omkring livligt i ölen så vi får sila mellan tänderna när vi dricker. Tång och saltvatten känns av väldigt tydligt.
Nja, det här var ingen kulinarisk upplevelse, ganska mycket tvärtom faktiskt. Dock är det något av det häftigaste jag druckit och antagligen någonsin kommer att få dricka. Den här ölen har överlevt två sekelskiften, två världskrig och fan vet allt. Bryggarna hade nog inte trott att deras öl skulle hamna i fyra ölgalningars glas i lilla Vellinge närmare 120 år efter buteljering..
Tusen tack till Mange som lät mig vara med och få prova denna antikvitet, även om det mestadels smakade saltvatten så var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Helt otroligt.
För ett par veckor sedan kontaktade nämligen Mange mig, Balder och Thorsten om att vi skulle få vara med och dricka en ännu äldre öl han nyligen kommit över. Hur gammal då, undrade vi. Vilken öl, undrade vi. Hur fan lyckas du med det här, undrar vi fortfarande. Ni får se, svarade Mange.
Bokat och klart, i fredags förra veckan tog vi oss allihop ner till Vellinge och började dricka lite blandade schyssta öl i sensommarvärmen, öl så som Duvel Triple Hop 2013, August Schell Star of the North och Goose Island Lolita 2011, bland annat.
Klockan tickar på och solen går ned så vi förflyttar oss in i köket, öppnar en annan bra öl och påbörjar kvällens middag. Ungefär här någonstans kommer Mange in och ställer kvällens huvudattraktion på bordet. McEwans 1895 heter den och har legat på havsbotten dom senaste 118 åren ihop med andra goa flaskor innehållandes whiskey och gin, bland annat. Hela historien kring SS Wallachia som skeppet hette, förlisningen och hur det bärgats finner du här.
Flaskan hade ingen etikett och en halvrutten sotad kork. Försiktigt avlägsnade vi korken med hjälp av en korkskruv, men lite föll ändå ner i flaskan. Omöjligt att inte få lite kork i flaskan när det är så här gammalt antar jag. När jag försöker pilla bort lite rester av korken blir jag lite sotig på fingrarna, som om dom bränt på flaskan eller nåt.
Sakta och försiktigt häller vi upp den gamla drycken i våra glas. En förvånansvärt klar, gyllene vätska uppenbarar sig och här och häpna - det finns fortfarande kolsyra! Vi hade räknat kallt med att ölen skulle vara totalt platt men det var den ta mig fan inte. Ett litet skum bildas och lägger sig nästan genast, dock ser vi fortfarande hur det bubblar och fräser i glaset.
Vi sätter näsan till och vet inte vad vi ska förvänta oss överhuvudtaget. Sot, brända popkorn, läder, gummi och saltvatten är vad jag känner. Ingen jättetrevlig doft, fast vad ska man förvänta sig efter 118 år på havsbotten? Smaken följer doften ganska mycket. Bränd majs, sot, gummi och sot. Korkbitarna flyter omkring livligt i ölen så vi får sila mellan tänderna när vi dricker. Tång och saltvatten känns av väldigt tydligt.
Nja, det här var ingen kulinarisk upplevelse, ganska mycket tvärtom faktiskt. Dock är det något av det häftigaste jag druckit och antagligen någonsin kommer att få dricka. Den här ölen har överlevt två sekelskiften, två världskrig och fan vet allt. Bryggarna hade nog inte trott att deras öl skulle hamna i fyra ölgalningars glas i lilla Vellinge närmare 120 år efter buteljering..
Tusen tack till Mange som lät mig vara med och få prova denna antikvitet, även om det mestadels smakade saltvatten så var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Helt otroligt.
Kommentarer
Blir lite avundsjuk...
120 år - Magiskt!