Öl i Madison, Wisconsin
Måndag morgon, dags att lämna Green Bay. Vi började med att köra runt och leta efter ett ställe att käka frukost på varpå vårt första försök var Woodman’s Food Market vilket vi trodde var någon typ av Trader Joe’s-liknande butik men tji fick vi. Eller ja,den var kanske en fräschare variant av en “vanlig” matvarubutik men den var också fullkomligt gigantisk. Tydligen öppet dygnet runt dessutom. Vi tog en promenad där inne för att kolla om det fanns mackor eller annat to go som det brukar finnas men vi bara gick och gick och gick men hittade inget vi sökte. Vi hoppade in i bilen och körde tillbaka in mot stan och hittade till sist ett ställe som heter Golden Basket som väl hade hyfsade recensioner. Där gick vi på dagens andra nit.
Restaurangen var en rätt klassisk diner med bås att sitta i och trevlig personal, men maten var verkligen inte god. Jag tog någon sorts macka med gyros som var så in i helvete varm och inte smakade speciellt mycket, och frugan tog pannkakor med inlagda jordgubbar - ingen hit det heller. Vi åt nog inte upp någon av oss tror jag.
På vägen ut ur Green Bay passade vi på att stanna till någon timme på National Railroad Museum som ligger nere vid Fox River. Det var ett mycket trevligt järnvägsmuseum med en massa olika sorters gamla tåg och vagnar. Det häftigaste av allt var att äntligen få se ett så kallat Big Boy-lok. Vi skulle ju se ett i Cheyenne förra sommaren men det var täckt av presenningar på grund av renovering, så nu jäklar var det dags!
Man kan inte fatta hur stora dessa tågen är om man inte ser dom i verkligheten, helt sanslöst. För att citera mig själv; “I runda slängar var dom (Big Boy-loken) 40 meter långa, 5 meter höga och vägde 550 ton. Det går knappt att föreställa sig! Union Pacific byggde under 1940-talet totalt 25 stycken av dessa enorma ånglok, varav 8 idag finns bevarade”.
Riktigt häftigt! Utöver detta fanns det som sagt en hel del andra gamla giganter, bland annat president Eisenhowers tåg från andra världskriget och ett Aerotrain från Rock Island Line som stod ute på gården.
Temperaturen låg några grader under nollan vid denna tidpunkten så det var rätt isigt på marken efter gårdagens snöblandade regn men luften var frisk och solen kikade fram lite då och då så vi var vid gott mod. Vi strosade runt ute i kylan ett tag innan vi bestämde oss för att köra mot resans nästa mål som är Wisconsins huvudstad; Madison!
Sträckan mellan Green Bay och Madison tar strax över två timmar att köra, så det var smärtfritt. Vanligtvis när vi är ute på tur brukar vi försöka sikta på sträckor som är mellan tre och fem timmar, det är rätt bra avstånd för att hinna långt samtidigt som man inte spenderar hela dagen i bilen.
När vi närmade oss Madison började det kurra i magen och vi hade siktet inställt på Culver’s, en hamburgerkedja som startade i Wisconsin i slutet på 80-talet men har sedan dess spridit sig till stora delar av landet. Deras specialitet är så kallade ‘butter burgers’ och det var precis det vi behövde för att stilla våra hunger.
På vägen till en av restaurangerna som ligger på vägen in till stan stannade vi till vid ett litet monument (en liten sten) som ligger vid korsningen av East Washington Avenue och North Stoughton Road. Det ska vara en liten plakett på stenen också men den var tyvärr bortplockad vid vårt besök.
Anledningen till att monumentet ligger här är på grund av att det var vid denna korsningen som Elvis under sin turné 1977 såg två killar som stod och bråkade vid vägen, varpå han stannade sin limousin, hoppade ut och avbröt deras slagsmål med hjälp av några fräcka karate moves han kunde. Detta förevigades då senare men ett litet monument över händelsen, och det får man ju inte missa!
Efter detta körde vi bort till närmsta Culver’s för lite lunch.
Riktigt goda burgare tyckte jag! Några av de bättre jag ätit på snabbmatskedjorna i USA. Det finns ju många kedjor som ändå gör riktigt bra hamburgare här, och även om Culver’s inte kommer upp i samma klass som In-N-Out eller Five Guys så tycker jag ändå att det var en bra bit över medel.
Mätta och belåtna började vi nu bli lite törstiga så vi bestämde oss för att leta upp något bryggeri i närheten som vi kunde ta några öl och leta hotell på. Tyvärr var de två vi helst ville besöka i Madison inte öppna på måndagar, Funk Factory och Untitled Arts. Valet föll istället på Rockhound Brewing som ligger i de södra delarna av stan.
Bryggpuben var trevlig och personalen hjälpsam, men ölen var tyvärr inget att hänga i granen. Jag provade två olika och ingen av dom var varken speciellt god eller välgjord. Det bästa som kom från det här stället var rekommendationen av hotell som blev The Madison Concourse mitt i stan.
Ett väldigt trevligt hotell tyckte vi allihop. Rent, fräscht, bra placering och jättetrevlig personal. Incheckade och klara begav vi oss mot State Street som har en massa butiker, barer och restauranger att promenera runt kring. Det blev några roliga små souvenirbutiker och liknande innan vi bestämde oss för att slå oss ned på HopCat en liten bit ner på gatan.
HopCat är ett rätt så stort ställe men orimligt många fat att erbjuda. 130 stycken för att vara exakt. Vad är egentligen meningen med att ha 130 olika fat? Man kan väl omöjligt sälja så mycket öl att den håller sig fräsch så länge att alla faten roteras jämnt? Knappast. Då föredrar jag helt klart ett ställe med 10-20 fat fast med kvalitativ öl framför ett med hur många olika fat som helst. Det blir bara jobbigt att välja öl när man får för många alternativ vilket gör att det tar lång tid att bestämma sig och ja, jag ser inte mycket positivt med det. En trött gimmick är vad det är.
Det blev bara en öl här innan vi gick vidare. De andra 129 får vänta till någon annan gång. Vi bestämde oss för att sakta vandra bort mot de östra delarna av stan så vi följde helt enkelt State Street upp till Wisconsins kapitolium där det var någon sorts demonstration och sedan över till King Street där The Great Dane Brewing ligger.
Utanför kapitolium var det någon sorts demonstration som hölls men vi blev aldrig riktigt kloka på vad det handlade om. Det jag framförallt minns är vilken enorm skillnad det var på Madison och Green Bay. Som jag nämnde tidigare är Green Bay en riktig knegarstad med industrier och football överallt. Madison däremot är en mer akademisk stad då Wisconsin State University ligger här så hela staden kryllar av studenter och allt som hör därtill. Båda har helt klart sin charm på olika sätt.
Nå, hur var The Great Dane då? Jovars, det var väl helt okej. Vi tog lite vingar och annat som tilltugg och det var riktigt gott. Ölen smakade inte dåligt men var rätt tråkig över lag. Bryggeriet var en del av den ganska tidiga craft beer scenen i USA (grundades 1994) och har nog inte moderniserat sitt tänk speciellt mycket. Stabila öl men jag tycker att det helt enkelt är rätt trist med amerikanska red ales, maltiga APA’s och scotch ale. Alltså nu ska jag inte vara sån, det var ett trevligt ställe men ja.. Dom når inte ända fram tyvärr.
Vi fortsatte vår promenad längst med Williamson Street där vi efter några hundra meter sprang på I/O Arcade som vi alla blev rätt så kära i direkt!
Grymt ölutbud, lagom mycket folk, grym musik, rent och fräscht och massor av roliga spel. Vi hade det riktigt gött här och Magnus tog (nästan) rekord på ett av flipperspelen. Planerar ni en resa till Madison ska ni inte missa detta stället!
En stund senare började vi känna att det var dags för lite mer mat så vi fortsatte längst samma gata där vi längre ner hittar ett riktigt trevligt bryggeri i Working Draft Beer Company.
Lagom stor, ljus och fräsch lokal med trevlig personal. Ölen var riktigt bra här dessutom vill jag minnas. Vi beställde in lite mat i form av meatball subs som tyvärr var rätt små, men attans goda så det vägde ju upp. Här hade vi definitivt kunnat sitta längre men det började närma sig stängning så vi fick snällt tacka för oss och kolla om det fanns fler ställen som var öppna i närheten.
Jag öppnade Google Maps och fann Crystal Corner Bar två kvarter bort, en dive bar med lite biljard och billig PBR kändes helt rätt som avslutning på kvällen. Här inne började vi prata med en kille som var av “Norweigan descent” som amerikanarna gärna säger när deras förfäder någon gång utvandrat från ett annat land.
Vi spelade vår biljard, drack våra öl och beställde sedan en Uber som tog oss tillbaka till hotellet. Magnus var trött och gick upp och lade sig för kvällen men jag och frugan smet ner på stan och klämde några öl till. Klockan hade passerat midnatt och det var inte jättemånga ställen som fortfarande var öppna men Paul’s Club stod till vår förfogan. Inget speciellt ställe egentligen men det var mysig häng, liksom. Vi avslutade kvällen någon timme senare med pizza på Pizza di Roma och kunde efter det somna riktigt gott.
Restaurangen var en rätt klassisk diner med bås att sitta i och trevlig personal, men maten var verkligen inte god. Jag tog någon sorts macka med gyros som var så in i helvete varm och inte smakade speciellt mycket, och frugan tog pannkakor med inlagda jordgubbar - ingen hit det heller. Vi åt nog inte upp någon av oss tror jag.
På vägen ut ur Green Bay passade vi på att stanna till någon timme på National Railroad Museum som ligger nere vid Fox River. Det var ett mycket trevligt järnvägsmuseum med en massa olika sorters gamla tåg och vagnar. Det häftigaste av allt var att äntligen få se ett så kallat Big Boy-lok. Vi skulle ju se ett i Cheyenne förra sommaren men det var täckt av presenningar på grund av renovering, så nu jäklar var det dags!
Man kan inte fatta hur stora dessa tågen är om man inte ser dom i verkligheten, helt sanslöst. För att citera mig själv; “I runda slängar var dom (Big Boy-loken) 40 meter långa, 5 meter höga och vägde 550 ton. Det går knappt att föreställa sig! Union Pacific byggde under 1940-talet totalt 25 stycken av dessa enorma ånglok, varav 8 idag finns bevarade”.
Riktigt häftigt! Utöver detta fanns det som sagt en hel del andra gamla giganter, bland annat president Eisenhowers tåg från andra världskriget och ett Aerotrain från Rock Island Line som stod ute på gården.
Temperaturen låg några grader under nollan vid denna tidpunkten så det var rätt isigt på marken efter gårdagens snöblandade regn men luften var frisk och solen kikade fram lite då och då så vi var vid gott mod. Vi strosade runt ute i kylan ett tag innan vi bestämde oss för att köra mot resans nästa mål som är Wisconsins huvudstad; Madison!
Sträckan mellan Green Bay och Madison tar strax över två timmar att köra, så det var smärtfritt. Vanligtvis när vi är ute på tur brukar vi försöka sikta på sträckor som är mellan tre och fem timmar, det är rätt bra avstånd för att hinna långt samtidigt som man inte spenderar hela dagen i bilen.
När vi närmade oss Madison började det kurra i magen och vi hade siktet inställt på Culver’s, en hamburgerkedja som startade i Wisconsin i slutet på 80-talet men har sedan dess spridit sig till stora delar av landet. Deras specialitet är så kallade ‘butter burgers’ och det var precis det vi behövde för att stilla våra hunger.
På vägen till en av restaurangerna som ligger på vägen in till stan stannade vi till vid ett litet monument (en liten sten) som ligger vid korsningen av East Washington Avenue och North Stoughton Road. Det ska vara en liten plakett på stenen också men den var tyvärr bortplockad vid vårt besök.
Anledningen till att monumentet ligger här är på grund av att det var vid denna korsningen som Elvis under sin turné 1977 såg två killar som stod och bråkade vid vägen, varpå han stannade sin limousin, hoppade ut och avbröt deras slagsmål med hjälp av några fräcka karate moves han kunde. Detta förevigades då senare men ett litet monument över händelsen, och det får man ju inte missa!
Efter detta körde vi bort till närmsta Culver’s för lite lunch.
Riktigt goda burgare tyckte jag! Några av de bättre jag ätit på snabbmatskedjorna i USA. Det finns ju många kedjor som ändå gör riktigt bra hamburgare här, och även om Culver’s inte kommer upp i samma klass som In-N-Out eller Five Guys så tycker jag ändå att det var en bra bit över medel.
Mätta och belåtna började vi nu bli lite törstiga så vi bestämde oss för att leta upp något bryggeri i närheten som vi kunde ta några öl och leta hotell på. Tyvärr var de två vi helst ville besöka i Madison inte öppna på måndagar, Funk Factory och Untitled Arts. Valet föll istället på Rockhound Brewing som ligger i de södra delarna av stan.
Bryggpuben var trevlig och personalen hjälpsam, men ölen var tyvärr inget att hänga i granen. Jag provade två olika och ingen av dom var varken speciellt god eller välgjord. Det bästa som kom från det här stället var rekommendationen av hotell som blev The Madison Concourse mitt i stan.
Ett väldigt trevligt hotell tyckte vi allihop. Rent, fräscht, bra placering och jättetrevlig personal. Incheckade och klara begav vi oss mot State Street som har en massa butiker, barer och restauranger att promenera runt kring. Det blev några roliga små souvenirbutiker och liknande innan vi bestämde oss för att slå oss ned på HopCat en liten bit ner på gatan.
HopCat är ett rätt så stort ställe men orimligt många fat att erbjuda. 130 stycken för att vara exakt. Vad är egentligen meningen med att ha 130 olika fat? Man kan väl omöjligt sälja så mycket öl att den håller sig fräsch så länge att alla faten roteras jämnt? Knappast. Då föredrar jag helt klart ett ställe med 10-20 fat fast med kvalitativ öl framför ett med hur många olika fat som helst. Det blir bara jobbigt att välja öl när man får för många alternativ vilket gör att det tar lång tid att bestämma sig och ja, jag ser inte mycket positivt med det. En trött gimmick är vad det är.
Det blev bara en öl här innan vi gick vidare. De andra 129 får vänta till någon annan gång. Vi bestämde oss för att sakta vandra bort mot de östra delarna av stan så vi följde helt enkelt State Street upp till Wisconsins kapitolium där det var någon sorts demonstration och sedan över till King Street där The Great Dane Brewing ligger.
Utanför kapitolium var det någon sorts demonstration som hölls men vi blev aldrig riktigt kloka på vad det handlade om. Det jag framförallt minns är vilken enorm skillnad det var på Madison och Green Bay. Som jag nämnde tidigare är Green Bay en riktig knegarstad med industrier och football överallt. Madison däremot är en mer akademisk stad då Wisconsin State University ligger här så hela staden kryllar av studenter och allt som hör därtill. Båda har helt klart sin charm på olika sätt.
Nå, hur var The Great Dane då? Jovars, det var väl helt okej. Vi tog lite vingar och annat som tilltugg och det var riktigt gott. Ölen smakade inte dåligt men var rätt tråkig över lag. Bryggeriet var en del av den ganska tidiga craft beer scenen i USA (grundades 1994) och har nog inte moderniserat sitt tänk speciellt mycket. Stabila öl men jag tycker att det helt enkelt är rätt trist med amerikanska red ales, maltiga APA’s och scotch ale. Alltså nu ska jag inte vara sån, det var ett trevligt ställe men ja.. Dom når inte ända fram tyvärr.
Vi fortsatte vår promenad längst med Williamson Street där vi efter några hundra meter sprang på I/O Arcade som vi alla blev rätt så kära i direkt!
Grymt ölutbud, lagom mycket folk, grym musik, rent och fräscht och massor av roliga spel. Vi hade det riktigt gött här och Magnus tog (nästan) rekord på ett av flipperspelen. Planerar ni en resa till Madison ska ni inte missa detta stället!
En stund senare började vi känna att det var dags för lite mer mat så vi fortsatte längst samma gata där vi längre ner hittar ett riktigt trevligt bryggeri i Working Draft Beer Company.
Lagom stor, ljus och fräsch lokal med trevlig personal. Ölen var riktigt bra här dessutom vill jag minnas. Vi beställde in lite mat i form av meatball subs som tyvärr var rätt små, men attans goda så det vägde ju upp. Här hade vi definitivt kunnat sitta längre men det började närma sig stängning så vi fick snällt tacka för oss och kolla om det fanns fler ställen som var öppna i närheten.
Jag öppnade Google Maps och fann Crystal Corner Bar två kvarter bort, en dive bar med lite biljard och billig PBR kändes helt rätt som avslutning på kvällen. Här inne började vi prata med en kille som var av “Norweigan descent” som amerikanarna gärna säger när deras förfäder någon gång utvandrat från ett annat land.
Vi spelade vår biljard, drack våra öl och beställde sedan en Uber som tog oss tillbaka till hotellet. Magnus var trött och gick upp och lade sig för kvällen men jag och frugan smet ner på stan och klämde några öl till. Klockan hade passerat midnatt och det var inte jättemånga ställen som fortfarande var öppna men Paul’s Club stod till vår förfogan. Inget speciellt ställe egentligen men det var mysig häng, liksom. Vi avslutade kvällen någon timme senare med pizza på Pizza di Roma och kunde efter det somna riktigt gott.
Kommentarer