måndag 14 maj 2018

Sista dagen i frihet - tillbaka i DC

Vi vaknade tidigt sista morgonen på vägen och tänkte att vi packar ihop våra grejer och lämnar bilen så tidigt vi kan helt enkelt. När vi börjar packa inser vi ganska snabbt att väskorna inte kommer räcka till för all skit vi köpt på oss (jag kan väl erkänna att mina öl är en rätt stor bov i detta dramat) så vi får ta en panikrunda på Walmart innan vi kör in till stan. 

Sagt och gjort, en halvtimme senare står vi där med en splajs ny väska att fylla med drömmar och öl. Vi körde in till stan och slängde av väskorna på Hotel Hive som vi skulle bo på men det var lite för tidigt att checka in redan så vi körde bort och lämnade bilen istället och letade upp ett ställe att käka frukost på. 

Valen av frukostrestauranger var begränsande då de flesta ställena antingen inte hade öppnat än eller hade lång kö ringlandes utanför. Vi kände dessutom redan nu att den här dagen kommer bli väldigt varm.. Det hängde i luften. Men till slut hittade vi ett kafé som nog egentligen var alldeles för dyrt i förhållande till vad man fick för mat, stekt ägg med rökt lax till mig och drakfruktssmoothiebowlnåntingnånting till frugan. Det roligaste med detta stället var servitrisen som hade vårt bord och mest pratade om att hon hade haft en tuff natt, vad det nu betyder.. 

Nu hade vi rätt lång tid att slå ihjäl innan vi skulle checka in så vi fortsatte strosa i värmen ner till International Spy Museum där vi stannade i några timmar. Riktigt kul interaktivt museum där du får uppgifter att utföra under ditt besök. Enormt mycket spännande prylar och fakta om spioneri (och en extra utställning om James Bond!), och framförallt var det ganska svalt där inne så det var ju inte dumt alls. 



Klockan tickade på och vi började känna oss hungriga, eller ja, framförallt jag efter min något icke tillfredsställande frukost. En halvtimmes promenad nästan helt rakt norr om spionmuseet finner vi Right Proper Brewing där vi tänkte ta lunch så det var bara att börja traska. 

Mycket trevlig bryggpub! Efter att ha haft ganska ljumma upplevelser av bryggerierna i Washington var detta riktigt kul att komma till. Ölen var genomgående grymma och maten var fantastisk. Lugnt och skönt var där också när vi var där vilket ju var gött så klart, kan dock tänka mig att det blir rätt tjockt med folk här på kvällarna. En fried chicken sandwich och några öl senare var det äntligen dags att checka in för halvtidsvila på hotellet så en Uber tillbaka till universitetsområdet där där Hive ligger och sen en välbehövlig dusch. 




Vi tänkte spendera sista kvällen i Georgetown som ligger på gångavstånd från hotellet (universitetsområdet och Foggy Bottom som vi bodde på under första helgen ligger precis bredvid varann) så vi begav oss ut igen. Men nu.. Nu gick det knappt att vara utomhus. Värmen var påträngande men det var inte det som var det största problemet utan luftfuktigheten som låg på runt 100%. Helt sanslöst tung luft och jag hann väl gå ett kvarter eller två innan jag var helt dyngsur av svett igen. 

Men vi kämpade på och 20 minuter senare befann vi oss i Georgetown ihop med vad som kändes resten av världen. Otroligt mycket folk överallt och här började vi (främst jag igen) tappa humöret och nästan må lite dåligt av värmen och trängseln. Vi satte oss och vilade en stund i en park och till slut hittade vi Pizzeria Paradiso som är ett av de högst rateade ölställena i området och lyckades få plats i baren på nedanvåningen. Svalt, mörkt, inte så jäkla mycket folk, bra öl på fat, goda pizzor och college football på TV, himmelriket på jorden!



Någon timme senare när vi beslöt oss för att ta oss tillbaka till hotellet var luftfuktigheten fortfarande förjävlig men temperaturen hade sjunkit något så det var inte riktigt lika illa. Vår plan var egentligen att avsluta hela resan med ett par drinkar på hotellets takbar men när vi var på rummet var vi så slutkörda båda två att vi orkade helt enkelt inte ta oss för någonting mer så resten av kvällen blev det Guy Fieri på Food Network och vatten. 

Söndagen därpå var det dags att åka hem så där är inget att orda om, frulle på hotellet sen en taxi till flygplatsen. Denna reserapporten blev betydligt längre än jag trodde den skulle bli från början så jag hoppas ni inte blivit uttråkade på vägen. Tack för denna gången så hörs vi snart igen!

söndag 13 maj 2018

Från Roanoke till Ashburn

Sista fredagsmorgonen vaknar vi pigga och glada i ett soligt Roanoke, intar hotellfrukost och tar en promenad på stan där vi bland annat stannar till på Milan Tobacconists. Riktigt fräsch och trevlig tobaksbutik med en hel del egna blends, definitivt värt ett besök om du råkar befinna dig i närheten. 




Vi har nu nästan fyra timmars körning tillbaka till Washington DC men vår plan är inte att köra hela vägen utan att sova på ett billigt hotell utanför stan då vi ändå inte ska lämna bilen förrän lördag morgon. På så sätt har vi dessutom en hel dag att bara glida runt i de små städerna längst med Shenandoah National Park innan vi ska in till storstadsstressen igen. Första stoppet blir Natural Bridge som ligger knappt trekvart norr om Roanoke. 

Natural Bridge är en riktigt häftig bergsformation som liksom namnet antyder formar en nästan 70 meter hög naturlig bro. 



För att komma till bron pröjsar man $8 per skalle i inträde till parken sen går man själv en (förvånansvärt kort) stund för att komma dit. Fortsätter man efter bron finns det lite vattenfall, grottor och annat att kolla på. Vi strosade väl runt i nästan två timmar totalt sett. Mysig promenad även om det stundtals var varmt som tusan.

Vi fortsatte här efter norrut till den kära lilla staden Staunton för käk. Det ligger några små bryggerier här också men dom såg inte speciellt intressanta ut så det fick bli lunch på ett rätt så intetsägande kafé bara innan vi körde vidare. Staunton i sig självt tyckte jag var väldigt mysigt men verkade rätt sömnigt så vi satte kurs mot Harrisonburg istället som ligger ytterligare en halvtimme norrut. 

Här blev det öl däremot! Jag hade blivit tipsad om två bryggerier så dom ville jag kolla in och vi började med Three Notch’d. 




Rätt schysst bryggpub tyckte jag! Ölen nådde inte hela vägen till toppen men den var en bra bit över medel, puben var fräsch och luftig med stora, sköna soffor längst med väggarna och personalen kanontrevlig. 

Några öl här fick det bli och sen vidare till nästa tips jag fått här, Brothers Craft Brewing, och här var det avsevärt mycket mer folk. Smockfullt på parkeringen så vi kryssade mellan food trucks och människor som hängde utanför och ställde bilen på tomten bredvid, oklart om det var OK eller inte men vi fick inga böter och den blev inte bortbogserad så jag antar att det var lugnt.. Eller så hade vi bara tur, vem vet?

Vi smet iallafall in på puben och det var tydligen något event här denna fredagskväll och då därför det var så fullt men vi lyckades hitta en plats bredvid baren och få in en liten flight. 




Mycket bra öl här, ett av de bättre bryggerierna vi hann med denna gången faktiskt. Väldigt kul och lite oväntat att en stor del av de bästa bryggerierna vi besök denna resan har legat i Virginia, en helt klart underskattad stat när det kommer till öl. Visst, även det sämsta bryggeriet låg i denna staten också men jag skulle nog säga att vi har druckit mer bra än dålig öl här. 

Nu hade vi runt två timmars bilfärd kvar till Ashburn som vi skulle övernatta i, en rätt tråkig liten förort knappt en timme utanför DC. Solen började skymma och lagom tills vi var framme på hotellet var det helt mörkt. Vi checkade in och körde bort till Lost Rhino Brewing Co som låg en liten bit från hotellet där vi tänkte käka lite och ta en öl innan sovdags. 



Oväntat stor och lite trist bryggpub med medelmåttig öl och mat som tog väldigt lång tid på sig att komma till bordet. Personalen var rätt trevlig men vi tröttnade ganska fort på detta stället så vi lämnade lite tidigare än vad vi trodde från början och hann därför med ett litet bryggeri till i närheten, Old Ox. 

Betydligt trevligare ställe! Snygg och fräsch bryggpub med helt okej öl och en riktigt skön kille i baren. Vi kom nästan precis innan stängningsdags tyvärr så jag hann bara beställa två öl men han bjöd på en tredje för han skulle ändå tömma fatet, inte dumt alls!

Efter de ölen var det dags att stänga för kvällen både för Old Ox och för oss, en snabb bilfärd till hotellet och sen en välbehövlig natts sömn. 




lördag 12 maj 2018

Tillbaka till Virginia och fantastiska Roanoke

Charleston, West Virginia alltså. Vad gör man här? Ingenting faktiskt. Rätt söt liten stad men definitivt en av de tråkigaste ställen jag haft privilegiet att övernatta i. Vi skippade hotellfrukosten och tog en lite promenad för att hitta något bra och valet föll till slut på ett café precis i närheten av hotellet. Rätt så ocharmigt och maten var inte speciellt bra heller, jag la inte namnet på minnet ens. 

Jag vill inte säga att vi var besvikna för vi förväntade inte oss något av Charleston, men lite.. Tomma? Nåväl, vi satte kurs söderut mot resans nästa stopp och motorvägarna som går genom bergen här i West Virginia var riktigt häftiga så vi fick en del ut av denna staten ändå!

På vår rutt mot Roanoke, Virginia där vi skulle spendera natten tog vi en liten avstickare till Lake Shawnee där det finns en övergiven nöjespark. Tyvärr är området naturligtvis privat så man fick inte gå speciellt nära men på avstånd ser man det gamla pariserhjulet som håller på att slukas helt av naturen, riktigt häftigt men med en minst sagt otäck historia.



Nöjesparken öppnades i början av 1920-talet av en herre som hette Conley T. Snidow som tyckte det var en bra plats att ha nåt kul på för alla gruvarbetarna i närheten. Vad han inte visste var att platsen han valt att starta ett tivoli på är en gammal gravplats för de lokala indianstammarna och att det i slutet på 1700-talet mördades två barn till en nybyggarfamilj av dessa stammar här. När nöjesparken haft öppet en tid drunknade först en pojke i en pool och en tid senare blev en flicka överkörd av en lastbil när hon gungade. Ryktet spreds förstås fort att parken var hemsökt och efter ett tag slutade det komma folk och alltsammans fick stänga. I mitten av 80-talet köptes marken upp av en man som ville restaurera parken men han såg tidigt att det fortfarande var hemsökt så han lade ner det igen och sedan dess har den fortsatt stå övergiven.

Som sagt kunde vi inte komma så nära som vi velat så vi betraktade det vi kunde se från avstånd lite grann innan vi körde de sista två timmarna österut mot den fantastiskt mysiga lilla staden Roanoke i Virginia. Vi anlände förhållandevis tidigt så vi passade på att stanna till i Salem som ligger precis utanför stan och ta en öl på Parkway Brewing. 





Ölen här var inget spektakulärt men över lag helt okej, bryggpuben i sig självt däremot var riktigt skön att hänga i. Stora, luftiga och svala lokaler med gott om plats både inne och ute.

Ett par öl senare tog vi oss in till stan och checkade in på Hampton Inn & Suites som ligger så centralt det går, rekommenderas varmt om ni ska till Roanoke. Jättetrevlig personal och bra frukost till skillnad från många andra amerikanska hotell. 

Incheckade och klara tog vi ett par steg över gatan där Oregonbryggeriet Deschutes bara någon vecka tidigare öppnat ett tap room, så klart fick det bli ett stopp där. Deschutes är ett av flera större hantverksbryggerier som expanderar sina verksamheter till de östra delarna av landet, Oskar Blues har till exempel ett bryggeri till här i Virginia och New Belgium som tidigare nämnt ett i Asheville, NC. 



Lite längre ner på Market Street som är en liten gata med en massa små, söta butiker och marknadsstånd ligger Jack Brown’s Beer & Burger Joint, en av de bättre barerna att dricka öl på i stan. Mycket folk men vi fick rätt fort plats vid bardisken med bra överblick på kylarna. Definitivt ett trevligt ställe att ta ett par öl på, vi hade nog kunnat sitta kvar här hela kvällen om vi inte redan hade haft andra planer.



Solen började skymma och vi skulle gå bort till ett annat ölställe för att möta upp en polare jag pratat en del med över Instagram. På vägen dit stannade vi till för en bit mat på Texas Tavern, ett burgarhak som legat på samma ställe sedan 1930. 



Burgarna var verkligen epitetet av fyllekäk. Väldigt små och smakade mest salt, funkade alldeles strålande som bukfylla men det var väl allt. När vi senare berättade för Kenneth som vi mötte upp på kvällen att vi käkat där skrattade han bara och sa att det är ingen som äter där förutom när man är på väg hem från en fylla på stan typ.

Baren vi skulle möta upp honom på heter Blue 5 men hade inte öppnat än så vi hade lite tid att slå ihjäl innan dess och knallade därför bort till Soaring Ridge Craft Brewers. Vi blev rekommenderade att gå till Big Lick som tydligen ska vara riktigt bra men dom hade tyvärr stängt för renovering när vi var där så valet föll på Soaring Ridge och ölen där var allt annat än bra.




Lokalen i sig självt var grym, ett gammal stort garage där man öppnade alla portarna och skapade en jättemysig atmosfär. Ölen däremot var riktigt dålig rent ut sagt, faktiskt är det nog det första bryggeriet jag varit på i USA där ölen varit direkt infekterad. Allt smakade bara smör. Trist!

Rätt besvikna gick vi bort till tidigare nämnda Blue 5 och mötte upp Kenneth som satt i baren när vi anlände. Helt okej ställe med en schysst fatlista men det lever tydligen lite på gamla meriter vilket jag kan tänka mig. Jack Brown’s var betydligt trevligare i min mening. Men vem är jag att klaga? Ölen var god och så även stämningen.

Efter en stund började det kurra i magen på riktigt, plus att vi var lite sugna på cocktails så Kenneth tog med oss till den italienska restaurangen Fortunato som ligger ett kvarter bort, där blev det pizza och drinkar resten av kvällen, och attans vad bra det var! 



Ett par timmar senare lagom runda under fötterna och runt midjan var det dags att traska tillbaka och krascha på hotellet. Jag kunde inte låta bli att köpa en superfärsk Deviant Dales från Oskar Blues på hotellbaren och ta med upp till rummet. Ibland är det lätt att glömma klassikerna med allt nytt som kommer hela tiden men Deviant Dales funkar i alla lägen. God natt!

fredag 11 maj 2018

Louisville, Frankfort, Charleston

Onsdag morgon, dags för lite sightseeing! Vi vaknar med ett skutt (nåja), packar ihop våra grejer och tar farväl av rummet innan vi går en våning ner och äter den frukost som för min del blev en av de mest minnesvärda. Biscuits med duck fat gravy och ett stekt ägg ovanpå. Åh gud. En stor kopp kaffe till det sen är man redo för vilken utmaning som helst!



Vi slängde in väskorna i bilen och satte fart mot stan. Det var fortfarande tidig förmiddag så vi tänkte strosa runt lite innan dagens första stopp. Tyvärr regnade det ganska rejält så det blev inte så mycket strosande som vi hoppats på men en titt på Louisville Slugger-fabriken och en tur längst med Ohiofloden för att kolla ångbåtarna hann vi med. 




Lite blöta men vid gott mod tog vi oss till det kanske kändaste bryggeriet i stan som också är ett smokehouse och ligger i anslutning till basebollstadion, Against the Grain! 




Riktigt stor och snygg bryggub med en härlig doft av rökt kött så fort man kommer in. Against the Grain har nog många här hemma provat öl av då de funnits i flera omgångar, framförallt i Köpenhamn men också en del i Sverige. Genomgående bra öl helt enkelt även om dom i min mening inte når hela vägen till toppen. Vi funderade på om vi skulle käka lunch här men var fortfarande mätta sedan den feta frukosten så efter ett par öl och en stor pretzel körde vi bort till det sista stoppet i Louisville (för den här gången, jag vill verkligen tillbaka hit så småningom, grym stad tyckte jag).

Monnik Beer Co ligger i området Schnitzelburg (fantastiskt namn på en stadsdel) söder om Germantown. Ja, som ni nog förstår invandrade det inte helt oväntat en del tyskar till Louisville förr i tiden. 




Riktigt, riktigt snygg bryggpub! En av mina favoriter den här resan faktiskt. Vi slog oss ned i baren bredvid några som satt och käkade lunch, beställde varsin öl och planerade lite var vi skulle köra när vi lämnade stan. Ölen här var riktigt god för övrigt, detta är ett ställe jag hade gått ofta till om jag bott i närheten. 

Målet för dagen var att ta sig till Charleston, West Virginia för att spendera natten där men vi hade ett par omvägar förstås.. Vi befinner ju ändå oss i bourbonland. 



Första distilleriet vi kollade in denna onsdag var Wild Turkey som ligger utanför Lawrenceburg, runt en timmes körning öst om Louisville. Stor gift shop men inga rundturer att gå på för tillfället och vi fick inte direkt feeling här tyvärr så vi kikade bara runt lite där inne och körde vidare istället. Jag tycker väldigt mycket om Wild Turkeys bourbon över lag så det var lite trist men man kan ju inte stanna överallt. 

Istället satte vi kurs mot den lilla staden Frankfort och Buffalo Trace! 

Vi anlände ganska sent, ungefär en halvtimme innan stängning. Alldeles för sent trodde vi men vi kom precis i tid för en av provningarna som hölls på andra våningen. Helt gratis var provningen dessutom, väldigt generöst får jag säga. Vi kikade lite i butiken, köpte en t-shirt (så klart) och tog en promenad på området som består av en massa mycket vackra gamla tegelbyggnader med mögel på väggarna vilket skapar en grymt snygg, gammaldags industriell känsla. 




På vägen tillbaka till parkeringen sprang vi på en kille som just avslutat sitt skift och sa till oss att gå bort till en liten byggnad på andra sidan gatan för att kolla där inne. "Det är bara att gå rakt in", sa han men svenska som vi är gick vi ju naturligtvis inte rakt in utan cirkulerade det lilla huset en stund innan någon öppnade och bjöd in oss. 



Där inne stod ett glatt gäng och tappade privata fat för hand, riktigt häftigt. Vi stod ganska länge och pratade med dom innan vi bestämde oss för att köra vidare. Väldigt trevligt!

Resten av dagen spenderade vi i bilen som tog oss till slut hela vägen till Charleston för en välbehövlig natts sömn.



torsdag 10 maj 2018

Kentucky, äntligen!

Efter två dagar i Nashville var det dags att lämna regnet bakom oss och köra norrut genom soliga bourbon country, Kentucky! Målet för dagen var Louisville men vi hade ett par stopp på vägen varav det första ligger utanför Cave City strax norr om Bowling Green - Dinosaur World!

Perfekt stopp om man reser med barn eller folk som jag som är barnslig förtjusta i dinosaurier. Parken är precis som man väntar sig fast torrare. Det var skönt att sträcka på benen lite och det var liksom lite bisarrt och tragikomiskt att traska runt i den lilla parken med en massa plastdinosaurier överallt. Lätt värt ett besök.




Tvärs över gatan finns The Ole General Store, en stor loppis-ish med så mycket prylar överallt att man knappt kom fram i vissa gångar. Vi spenderade nästan längre tid här inne än på dinosaurieparken, det fanns så mycket (skräp) att kolla på.

Dock köpte vi inget här utan bestämde oss för att köra vidare mot den lilla staden Bardstown istället som tydligen fått utmärkelsen "Most beautiful small town in America". Med flera stora distillerier i närheten (Heaven Hill, Jim Beam, Makers Mark, Barton och Willett bland annat) kallas Bardstown inte helt otippat även för "bourbon capital of the world", och man har även en stor bourbonfestival varje år som drar mer än 50 000 besökare. 

Vi parkerade bilen och tog en promenad. Inte helt oväntat finns det en hel del barer och butiker med fokus på just bourbon, men för tillfället ville vi bara käka lunch. Vi hamnade på ett ganska mysigt ställe som serverade amerikansk husmanskost, Mammy's Kitchen.



Maten var väl helt okej men rätt smaklöst tyvärr. Det bästa på min talrik var de friterade gröna tomaterna, det var riktigt smarrigt. Efter lunchen var det dags att ta sig till det första distilleriet på resan, Heaven Hill som ligger precis i utkanten av stan. 

Heaven Hill är en av de allra största bourbonproducenterna i världen och i deras katalog finner vi bland annat Evan Williams, Elijah Craig, Old Fitzgerald och Parkers Heritage för att nämna några. Vi körde till det stora besökscentret och gick runt där inne ett tag, vi blev erbjudna att ta distillerituren men avböjde artigt då vi hade ett besök planerat på Willett strax här efter där vi tänkte ta turen.




Men besökscentret här var trevligt, det fanns enormt mycket information och historia att läsa om Heaven Hill, bourbon och Kentucky som helhet. Runt distilleriet låg alla de stora byggnaderna där faten lagras, och jäklar vad många det var! Och stora var dom! När vi körde vidare såg vi en av turerna som åkte runt i golfbilar för att ta sig runt, så stort var det. 

Några minuter söder om Heaven Hill ligger det distilleri jag sett mest fram emot att besöka - Willett. Kortfattat så är det ett rätt litet familjeägt distilleri (de flesta bourbondistillerierna är familjeägda) som har haft en lite brokig historia fram tills idag. Det ursprungliga företaget grundades 1936 och producerade bourbon och rye fram till energikrisen under 1970-talet då familjen inte tyckte whiskeyn var lönsam längre utan började göra etanol istället. Strax därefter sjönk priserna på bensin och företaget konkade. 




Ett par år senare köpte svärsonen Even Kulsveen upp företaget och döpte om det till Kentucky Bourbon Distillers och återigen började man fokusera på whiskey. Till en början släppte man den whiskey som legat på fat sedan ursprungsdistilleriet fortfarande opererade, men efter en tid valde man att köpa in bourbon och rye från andra distillerier och bara göra blends för lagring och tappning. Så jobbade Willett fram till 2012 då man äntligen återöppnade sitt gamla distilleri igen och numera gör sin egen whiskey efter många år. I Willetts katalog hittar vi förutom deras egna namn även Johnny Drum, Noahs Mill, Rowans Creek och Kentucky Vintage bland annat. Man lagrar och tappar även whiskey åt Black Maple Hill och Michters med flera. Det är en riktig djungel att försöka hålla koll på allt det här.

Vi rullade in på grusvägarna genom området med de stora lagringshusen (dock betydligt mindre än Heaven Hills) och knallade in på besökscentret och bokade en rundtur som precis skulle börja. 

Turen började på distilleriet där man först gick igenom företagets långa historia för att sedan ta oss vidare in till området med själva destilleringen. Det var otroligt varmt och fuktigt där inne och då var det inte ens speciellt varmt utomhus, jag kan knappt föreställa mig hur det är under högsommaren.. Turguiden gick genom hela processen med oss, svarade på frågor och bjöd oss på mäsk innan vi gick vidare ut till tappnings- och lagringshusen. 





Det som imponerar mig mest är hur allt görs för hand här. Man rullar faten på skenor mellan byggnaderna, hissar fat upp och ned i lagringsutrymmena, tappar på flaska, och så vidare. När whiskeyn sen är är i flaskor märks varje flaska med alkoholhalt, ålder, fatnummer och batchnummer. Vi kikade runt lite i ett av husen och såg att det hängde några köttstycken där inne i mitten någonstans. Det är tydligen ett samarbete Willett har med en restaurang i Louisville där man hängmörar kött bland faten vilket ger det en söt, vaniljig ton. Bourbonlagrat kött om man så vill. 

Sista stoppet på turen var provsmakning av några av deras standardprodukter, jag hade sedan tidigare provat de flesta av dom och det är helt enkelt bra skit rakt igenom. Vi började känna oss nöjda så en t-shirt senare satte vi fart mot Louisville där vi bokat rum Gralehaus!



Denna fantastiska BnB (Bed and Brew) ligger sydost om innerstan i området Highlands och är en av två ställen med samma ägare som ligger vägg i vägg. Det finns över lag rätt många ölbarer och restauranger i detta området, minst 3-4 stycken till inom några minuters gångavstånd och ännu fler efter det. Incheckade och klara i vårt otroligt mysiga rum gick vi ett tiotal meter och slog oss ned på det andra stället som är en bar och ligger i en gammal kyrka - Holy Grale. Många amerikanare älskar Holy Grale av samma anledning som jag skrev i inlägget om Sovereign i DC, det finns massvis av importerad öl här. Missförstå mig inte, det är ett grymt ställe men inte vad vi letade efter riktigt. 



Vi satte oss i baren, tog varsin öl och började snacka lite med de två herrerna bredvid oss. Väldigt exotiskt att vi var från Sverige tyckte dom och vi satt där ganska länge, alltid trevligt med denna välkända southern hospitality man hört så mycket om. Vi fick några tips om vad som är värt att besöka i närheten och bestämde oss för att ta en kvarts promenad bort till Mile Wide Brewing. 

Den berömda Kentuckysolen hade börjat dala och mörkret lägger sig som ett täcke över staden. Lika glada är vi för det och beställer varsin öl på den rätt stora bryggpuben som ligger i en källare på ett industriområde. Ölen var god men kanske inget jättespeciellt kände jag, dock var puben i sig självt trevlig och personalen mycket hjälpsam när vi frågade efter någonstans att käka. 



Valet föll på ett ställe som heter Hilltop Tavern och ligger halvtimmes promenad bort så vi hoppade in i en Uber istället. Hilltop Tavern kan närmast liknas vid en kvarterskrog med smarrig pubmat och en oförskämt bra fatlista för att vara en dive bar i stort sett. Trevligt!

Efter vi ätit började vi känna oss rätt slitna efter och tänkte att vi borde väl egentligen ta oss tillbaka till rummet, men ett stopp till orkar vi med. Det ligger ett bryggeri precis ned för backen från Hilltop Tavern som heter Apocalypse Brew som jag var lite sugen på men den (ö)kända restaurangen Sergio's World Beers jag hört mycket om ligger på andra sidan kanalen så valet var givet. Sergio's nästa!



Vid den här tiden hade regnet kommit till stan och fullkomligt öste ner över oss. Vi småjoggade med paraplyet och ett par minuter senare var vi på plats.. Och jag förstår helt plötsligt vad folk pratat om. När vi satt på Holy Grale sa de två vi pratade med där att vi absolut inte får missa Sergio's för det är ett så galet ställe, men man tar ju alltid sånt med en nypa salt. Den där nypan hade inte behövts i detta fallet.

Det är svårt att beskriva Sergio's på ett rättvist sätt för jag har inte riktigt sett något liknande. När man först kommer in är det en bar direkt till höger och några kylar med öl rakt fram. Inget konstigt med det. Vi tog varsin öl och fortsatte in i lokalen där det fanns några kylar till. Och några till. Och ännu fler kylar. Och lite lådor med öl i en hörna. Och ännu mer öl. Det var alltså kyl efter kyl efter kyl efter kyl med öl. Jag kan tänka mig att större delen av flaskorna som stod där hade passerat sin peak för längesen men det var inget man tänkte på utan man var bara överväldigad. En hel del svenska öl fanns också, Brekeriet och Dugges bland annat. 

Nöjda, glada och smått chockade drack vi upp våra öl och beställde en Uber som tog oss tillbaka till Gralehaus. God natt!