måndag 30 september 2013

Mjödmåndag: Kuhnhenn Bourbon Barrel French Toast Mead

Mjödmåndag igen! Det var ett tag sedan. Nu kanske ni tror att jag inte druckit mjöd på flera månader, vilket naturligtvis inte är sant. Jag har flera recensioner som ligger och väntar på att bli publicerade, men dom ska finslipas lite till för att det ska bli så läsvärt som jag vill ha det. Men under tiden jag pillar på det så har min gode vän Manker från MankerBeerBlog skrivit ett gästinlägg om ett mjöd han drack för en tid sen, ett mjöd jag länge velat prova  så ni kan ju gissa hur avundsjuk jag är! Dom flesta av er vet nog redan vem Manker är (annars får ni surfa in på sidan ju!), så utan närmare presentation;

Ibland har man tur, otrolig tur. När turen träffar en ska man inte behöva känna sig elitistisk eller som att jante drar en kniv i sidan på en för att man ska få prova på att uppleva något som är få förunnat. Samtidigt kan inspiration vara en lika viktig och värdefull källa för fortsatta äventyr som vetskapen om vad som finns. Idag är det mjöd jag vart bjuden på och inte vilken mjöd som helst. På RateBeers lista över världens 25 högst betygsatta mjöd har Kuhnhenn Brewing sju stycken mjöd på listan, en av dem på andra plats enbart slagen av B. Nektar Ken Schramm Signature Series - The Heart of Darkness.

Mjödet som en vän från USA var mer än givmild och tog med sig var Kuhnhenn Bourbon Barrel French Toast Mead, en mjöd på rikliga 16% alkoholstyrka och framtagen med honung från vildväxande blommor. Mjödet har sedan fått ligga på bourbonfat innan det smaksatts med bananer, hasselnötter, lönnsirap och andra kryddor för att det ska efterlikna en bourbonlönnsirapsdränkt fattig riddare. Ni med oro över era kolestorolvärden kan nog sluta läsa nu. 

Tidigare har jag bara provat Kuhnhenns Vanilla Gorillabilly som även den fick äran att dyka upp här hos Kornmalt & Humlekottar. Den var sprängfylld med de bästa vaniljfröna och hade en sötma och smak som var svår att sätta fingret på, det var bara genombra. Att nu under dagarna tre få prova på ännu ett par mjöd från topplistan jag nyss skrev om är något jag är tacksam för, ölitist eller inte. Tyvärr görs både Kunhhenns öl och mjöd i så små batcher att du mer eller mindre måste bo i närheten av bryggeriet för att ha en chans att få prova på dem, eller vara beredd att betala i form av slantar eller bytesöl. 


Kuhnhenn Bourbon Barrel French Toast Mead!


Utseende: Utseendet på mjöden är av gyllenfärgad mörkare honungsvatten. 

Doft: Barndomens hyss kommer snabbt galopperande när doften av nygräddade fattiga riddare som gladligen pudrats med florsocker som sakta fått karamelliseras lätt. Bourbonflammberande bananer med dragning av kokos och rom gör en nypa vanilj sällskap. 

Doft: Sötman påminner om stickig likör mer än vad den är typiskt honungssöt och lite tung. Eftersmaken är av underbar kanel som sprinklas ut över söt honung och toasts. Tänk er en klassisk hajkbanan (banan som legat med choklad i ugnen) men addera cognac, bourbon och calvados för att ge en komplexitet av fruktig sprit, utan alkoholsting. 


Betyg? - Bäst+. Det här är bland det bästa jag har druckit. Jag kapitulerar helt och bara sitter och flinar.. Åt doften. Det är som om jag inte behöver smaka på mjöden utan nöjer mig med att då och då sniffa i mig lite från den dyra, njutningsfulla glädjebägaren. Får ni chansen, våga prova på mer mjöd för förr eller senare kanske ni finner de här guldkornen!

onsdag 25 september 2013

McEwans 1895 - 118 år gammal öl

I lördags var det dags för ännu en ölkväll hos Mange, och som trogna läsare vet så kan dom kvällarna sluta hur som helst.. Och denna gången blev det något verkligen extraordinärt. Det här med gammal öl har jag skrivit lite om sedan tidigare, och sist jag drack en riktigt gammal öl så var det även då hemma hos Mange, en kriek från 1940, och då trodde vi knappt att vi kunde komma längre bak i tiden.. Men tji fick vi.

För ett par veckor sedan kontaktade nämligen Mange mig, Balder och Thorsten om att vi skulle få vara med och dricka en ännu äldre öl han nyligen kommit över. Hur gammal då, undrade vi. Vilken öl, undrade vi. Hur fan lyckas du med det här, undrar vi fortfarande. Ni får se, svarade Mange.

Bokat och klart, i fredags förra veckan tog vi oss allihop ner till Vellinge och började dricka lite blandade schyssta öl i sensommarvärmen, öl så som Duvel Triple Hop 2013, August Schell Star of the North och Goose Island Lolita 2011, bland annat. 

Klockan tickar på och solen går ned så vi förflyttar oss in i köket, öppnar en annan bra öl och påbörjar kvällens middag. Ungefär här någonstans kommer Mange in och ställer kvällens huvudattraktion på bordet. McEwans 1895 heter den och har legat på havsbotten dom senaste 118 åren ihop med andra goa flaskor innehållandes whiskey och gin, bland annat. Hela historien kring SS Wallachia som skeppet hette, förlisningen och hur det bärgats finner du här.

Flaskan hade ingen etikett och en halvrutten sotad kork. Försiktigt avlägsnade vi korken med hjälp av en korkskruv, men lite föll ändå ner i flaskan. Omöjligt att inte få lite kork i flaskan när det är så här gammalt antar jag. När jag försöker pilla bort lite rester av korken blir jag lite sotig på fingrarna, som om dom bränt på flaskan eller nåt.



Sakta och försiktigt häller vi upp den gamla drycken i våra glas. En förvånansvärt klar, gyllene vätska uppenbarar sig och här och häpna - det finns fortfarande kolsyra! Vi hade räknat kallt med att ölen skulle vara totalt platt men det var den ta mig fan inte. Ett litet skum bildas och lägger sig nästan genast, dock ser vi fortfarande hur det bubblar och fräser i glaset.

Vi sätter näsan till och vet inte vad vi ska förvänta oss överhuvudtaget. Sot, brända popkorn, läder, gummi och saltvatten är vad jag känner. Ingen jättetrevlig doft, fast vad ska man förvänta sig efter 118 år på havsbotten? Smaken följer doften ganska mycket. Bränd majs, sot, gummi och sot. Korkbitarna flyter omkring livligt i ölen så vi får sila mellan tänderna när vi dricker. Tång och saltvatten känns av väldigt tydligt.


Nja, det här var ingen kulinarisk upplevelse, ganska mycket tvärtom faktiskt. Dock är det något av det häftigaste jag druckit och antagligen någonsin kommer att få dricka. Den här ölen har överlevt två sekelskiften, två världskrig och fan vet allt. Bryggarna hade nog inte trott att deras öl skulle hamna i fyra ölgalningars glas i lilla Vellinge närmare 120 år efter buteljering.. 

Tusen tack till Mange som lät mig vara med och få prova denna antikvitet, även om det mestadels smakade saltvatten så var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Helt otroligt.

tisdag 17 september 2013

Intensiv lördag på Österlen

Som ni såg på facebooksidan i lördags så befann jag mig på den östra sidan av Skåne ihop med Balder, Gripen, Blafa och M2 för att dricka en jävla massa god öl. Vi samlades i Lund på lördag eftermiddag och hoppade in i pappa Balders lilla Colt som tog oss ner till Gripens familjestuga på Österlen. Väl där började vi bälga i oss öl och fylla badtunnan med vatten. 

Lunch blev inte helt oväntat korv som inhandlats tidigare på eftermiddagen på Korvhuset i Lund ihop med surkål, curryketchup och grov senap i baguetter. Senare på eftermiddagen tog vi tog en sväng ner till stranden med ett par öl och njöt av vad som kan vara årets sista "sommardag" och lyssnade på dom enorma smällarna från Ravlunda skjutfält som hade någon sorts övning, rejäla kanoner var det som avfyrades.. 




Väl tillbaka till stugan blev det så klart mer öl och slutligen hoppade vi i den fortfarande ganska kalla badtunnan och satt där tills den blev varm helt enkelt. Det tog ett tag, men ölen värmde oss så länge och humöret var på topp så kylan störde inte oss. Efter X antal öl till var det sen dags att gå till sängs.. Dagen efter vaknar vi allihop och mår som prinsar. Snipp snapp slut, så var sagan slut! 

Men höjdpunkterna bland ölen då? Ja, var ska man börja egentligen.. Vi går från surt och lätt till mörkt och tungt. 


- Pipeworks Well Read Temptress, en berliner weisse från Chicago på 4% med hallon. Stor syra, stor fruktighet, extremt stora smaker med tanke på den låga alkoholhalten. Mycket hallon så klart men också mängder av andra bär och sura äpplen... Och så var den jävligt snygg med, såg ut som grapefruktjuice. 

- The Ale Apothecary La Tache, amerikansk suröl som avnjöts i badtunnan av alla ställen. Mycket välgjord "typisk" jänkarsuris. Mycket syra och mycket omogen, syrlig frukt så som persika, gröna druvor, lite peppar och stalltoner. Mycket god öl, ser fram emot att prova mer från detta bryggeriet!


- Russian River T25, suröl med vinbär som Russian River gjorde till San Francisco-puben Toronado's 25-årsjubileum. Det här kan vara den bästa ölen över hela dagen för min del, helvete vilken öl! Mängder av både röda och svarta vinbär, extremt välbalanserad syra, ekfat, grapefrukt, björnbär, otrolig fyllighet. En solklar tiopoängare.
 
- The Lost Abbey Cable Car, legendarisk suröl från Kalifornienbryggeriet Lost Abbey lagrad på ekfat.. Att inte ha med den här på listan vore väl någon sorts regelbrott antar jag. En av dagens mest välbalanserade öl som jag är glad att vi drack tidigt. Så klart väldigt sur, men alla smakerna flöt ihop så jävla snyggt. Vinäger, citron, ekfat. Mums.

Och nu över till det lite mörkare!
- Southampton Imperial Russian Stout 2011, en vackert rostad, förhållandevis lättdrucken och grymt välbalanserad imperial stout. Runt två år gammal och väldigt mjuk och avrundad. Mörkt socker, tobak och en rätt så lagom dos kaffe. Mycket bra.


- Hill Farmstead Birth of Tragedy, här snackar vi fatlagring på högsta nivå! Bourbonfaten är otroligt snyggt integrerade i ölen som bjuder på stora, grymt balanserade toner av läder, väldigt mörk choklad, vanilj, ek och portvin. Fantastisk öl!

- Bruery Smoking Wood Rye Whiskey Barrel, dagens överraskning tror jag för dom flesta av oss! Mycket bättre än väntat och inte alls så spritig som exempelvis Black Tuesday eller Chocolate Rain från samma bryggeri. Visst, nu är denna 5-6% svagare (13%), men ändå. Väl avvägda röktoner samsas vackert med den vinösa portern och whiskeylagringen. 


- Squatters Outer Darkess 2011, dagens bästa stout i min mening. Gjord med molass och lakritsrot bland annat är denna ölen helt enkelt så jävla bra, jag och Gripen var mållösa när vi drack den. Stora, vackra toner av choklad, vanilj, lakrits och tobak i en fet symbios med varandra. Detta var den andra ölen jag provade av Squatters och jag vill verkligen ha fler, dock är dom lite smått otillgängliga i lilla Salt Lake City. Nåväl, det får tiden utvisa.. 

Det var dom absolut bästa ölen i min bok, men hedersomnämnande till Mikkeller Cù’t Cà Phê Bia Port Barrel som också hade grymt snygga fatlagringstoner, Crooked Stave Surette Autumn, The Bruery Bottleworks XII och De Cam Framboise 2009, samtliga också riktigt bra. 

Och så klart tack till Gripen som vågade ha oss i familjens grymma stuga och till dom andra pågarna som tog med sig jävligt bra öl och ett, som vanligt, gott humör. Bra helg!


Ja, ni ser rätt. Det blev sådär.

onsdag 11 september 2013

Bourbon: Angel's Envy

Jag insåg häromdagen att det var över tre veckor sedan jag skrev något här.. Jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med tid, och framförallt tillräckligt med inspiration, att skriva något läsvärt och då är det bättre att hålla flabben tycker jag. Tyvärr finns det en risk att det kommer vara lite så här från och till en tid framöver då jag jobbar väldigt mycket och måste lägga fokus på annat. Jag lägger inte på något sätt ner bloggen, absolut inte, men det kommer vara lite färre inlägg än vad det har varit. Dock kommer facebooksidan att fortsätta med sin samma aktivitet som den haft hela tiden, så ni slipper inte mig helt! Och jag ska naturligtvis göra mitt allra bästa för att upprätthålla en anständig aktivitet och kvalitet även här på bloggen.

Nåväl, idag recenseras en bourbon som lagrats några månader på portvinsfat.  Portvinslagrad bourbon säger du? Ja, varför inte? För runt tre år sedan gav sig en "ny" aktör ut på marknaden under namnet Angel's Envy. Mannen bakom alltsammans är förstås ingen nybörjare utan det är Lincoln Henderson som bland annat står bakom Woodford Reserve och Jack Daniels Single Barrel, mer eller mindre en levande legend inom bourbonvärlden. Han är med i Kentucky Bourbon Hall of fame och är även domare i UK International Wine and Spirit competition, och med 40 år som master distiller på Brown Forman Corp. så får man nog medge att han kan sina saker.

Så för några år sedan bestämde han sig för att skapa ett nytt bourbonmärke, då med ambitionen att bli den bästa bourbon som finns, naturligtvis. Angel's Envy är gjord med deras egenodlade majs och råg, vatten från bygden och lagras på amerikanska ekfat mellan fyra och sex år varpå dom sedan lagras tre till sex månader i Portugisiska portvinsfat för den där lilla extra touchen. Lagringstiden varierar lite då Lincoln Henderson själv är med och kvalitetskontrollerar varje fat och väljer ut exakt är han tycker det är som bäst, så olika fat är lagrade olika länge beroende på när han vill att det ska tappas upp. Denna bourbon är ofiltrerad och ligger alkoholmässigt på 45%.

Vad betyder då Angel's Envy? Jo, det är så här att när bourbon lagras på sina ekfat så expanderar faten under sommaren vilket gör att whiskeyn går ut i trät och samlar smak. Några månader senare blir det kallt och faten krymper ihop lite igen och tränger tillbaka spriten i tunnan som då tar med sig all smak från ekfaten. Varje gång detta händer räknar man med att man blir av med ungefär 5% av whiskeyn på grund av avdunstning, och det brukar kallas för "the angel's share".. Och eftersom denna bourbon är så gudomligt god enligt Lincoln Henderson själv så menar han att änglarna hade velat ha mer egentligen.. Därav deras avundsjuka att vi får dricka den här på jorden - Angel's Envy.

Lincoln Henderson berättar själv om sin skapelse på hemsidan;
A warm spirit, lacking any hint of edginess, with ephemeral hints of port wine and a rich amber hue. [...] My goal with Angel’s Envy is to produce a bourbon of exceptional character. Even with economic fluctuations, consumers want the opportunity to treat themselves to special indulgences, and I have created an affordable luxury that can be savored.” 


I glaset finner vi en ljust orange / brozefärgad vätska som direkt avger stora aromer av majs, honung, blött trä och färsk frukt som fikon och apelsin, exempelvis. Mycket fruktigt är det, och väldigt sött, dock utan att det blir för mycket. Grym balans mellan alla doftintryck.

Smaken är mild och väldigt balanserad. Rosor, ferraribilar, majs, apelsin, halm och russin är några av smakerna som slås mot mig i vågor. Det är mycket smakrikt samtidigt som det är väldigt lent och mjukt, komplexa och svåra intryck blandas med enkla smaker som just majs och ekfat. 

Avslutningen är eldig och lång, lite nötig med apelsin och nougat i eftertonerna. Liksom smak och doft väldigt fruktigt. Denna whiskeyn var betydligt fruktigare än vad jag förväntade mig, och även om jag inte hade gissat att den legat på just portvinsfat så är det definitivt något unikt över den. Otroligt len och fyllig med kraftfulla men samtidigt snälla smaker som sköljer över mig i vågor. Jag vet dock inte om den är värd dom 800 DKK jag gav för den på Juuls Vinhus i Köpenhamn, även om det är en rätt så unik bourbon som är jäkligt god så har jag andra i skåpet som är minst lika njutbara till bara hälften av priset. Men det är ju alltid kul att prova, och som sagt.. Hur ofta ser man portvinslagrad bourbon?