Waynes World, party time!
Dag två i ett kyligt Chicago. Tror det var runt -4°C när vi checkade ut och körde ner till hotellet vi skulle bo på de sista två nätterna. Vi skulle även lämna bilen denna dagen men vi hade så klart en drös dumheter att bocka av innan dess så det var lika bra att komma igång direkt efter den rätt tråkiga hotellfrukosten.
Första stoppet var bara några kvarter från vårt första hotell, och det var inget mindre än höghuset Benjamin Kane huserar i. Vem? Skurken i Wayne’s World förstås!
Jäkligt mäktigt! Efter detta körde vi ner till River North och Hyatt Place för att slänga av väskorna för att slippa asa på dom efter vi lämnat in bilen. Lyckligtvis var vårt rum till och med redan färdigt så vi checkade in och satte upp all vår packning innan vi begav oss vidare söderut. Väldigt fräscht och trevligt hotell för övrigt, rekommenderas!
Vi satte kurs mot dagens nästa stopp som var Soldier Field där Chicago Bears spelar sina hemmamatcher. Tyvärr var det rätt svårt att hitta var man skulle gå när man väl kom in på området runt stadion så vi drevmest runt några varv inne på området innan vi körde vidare. Hade gärna gått in och tittat lite i gift shoppen men det får bli en annan gång.
Efter detta fortsatte vi mot delstat nummer 25 för vår del, Indiana! Med andra ord är vi nu halvvägs mot vårt mål att besöka samtliga delstater! Vägen ner genom Chicagos beryktade south side och alla gigantiska industriområden var lite.. Kuslig, på något sätt. Man har ju hört både det ena och det andra om denna delen av landet och det ser verkligen rufft och sunkigt ut. Och då hade vi inte ens kommit till det värsta än.. Men efter diverse vägtullar och mångfiliga motorvägar befann vi oss till slut i staden som skulle visa sig vara i total misär; Gary, Indiana.
Gary var under sin storhetstid en av de största industristäderna i USA med några av världens största stålverk. Befolkningen peakade under 60-talet då det bodde runt 180 000 människor här men rasade efter den stora stålkrisen på 70-talet till mindre än hälften. Gary är bara en i raden av städer i det så kallade “rostbältet” som blev hårt drabbade av denna katastrofala utveckling. Detroit, Flint, Cleveland och St. Louis är några av de andra, det finns massor av intressant historia kring alltsammans för den som är nyfiken på det.
Vi körde av från motorvägen och fortsatte längst Broadway, genom downtown tills vi tog höger på West 23rd Avenue där vi sedan stannade i korsningen till Jackson Street där huset som Michael Jackson växte upp i ligger.
Vad kan man säga om Gary då? Ja, misär är väl det mest passande ordet jag kommer på. Jag har i hela mitt liv aldrig varit på ett ställe som varit lika förfärligt som detta. Längst Broadway låg byggnad efter byggnad med gamla butiker som var igenbommade med plywood och kedjor, de få människorna som var här vandrade runt som zombies och herrelösa hundar sprang över gatorna. Det enda som var öppet var banker, pantbanker och några enstaka snabbmatsställen. Innan vi åkte ner fick vi rådet att aldrig låta bilen stanna helt och absolut inte veva ner rutorna, och vi förstår verkligen varför. Riktigt, riktigt obehagligt ställe att befinna sig på och svårt att förstå hur sorgligt det egentligen är utan att ha upplevt det själv.
Bostadsområdena bestod av fallfärdiga villor med sunkiga bilar utanför, några få hus såg ut att vara i helt okej skick men dessa hade höga murar och stängsel runt trädgården. Det enda huset vi såg som var fint var så klart Michael Jackson’s familjehus. Vi stannade till snabbt och knäppte några bilder innan vi körde från Gary utan att titta tillbaka.
Kör man väst på I-94 från Gary hamnar man efter en liten stund i den ungefär lika stora (men avsevärt mycket trevligare) staden Hammond, precis söder om Hammond ligger den lite mindre orten Munster, och i Munster ligger inga mindre än 3 Floyds!
3 Floyds behöver väl ingen närmare introduktion här, och jag kan erkänna att jag var rätt sprallig när vi kom in på bryggpuben. Klockan var runt lunch och det var rätt mycket folk som tagit sig hit för att käka så vi slog oss ned i baren och tog in några öl. Det dundrade metal från högtalarna och stämningen var jävligt bra.
Vi småsnackade lite med personalen som var grymt trevliga, njöt av våra öl och beställde in lite käk (som för övrigt visade sig vara något av de bättre vi åt på resan, riktigt bra mat här!). Jag tog en shrimp Po’Boy som satt grymt fint ihop med färsk Zombie Dust.
Här hade vi kunnat sitta hela dagen och mysa, men efter någon timme och ovanligt många lunchöl var det dags att ta sig vidare. Vi tackade för oss, köpte den obligatoriska t-shirten och körde några kilometer rakt norrut tills vi kom till dagens andra bryggeri, 18th Street Brewery.
18th Street var också riktigt schysst. Stor, fräsch bryggpub med genomgående bra öl. Flera av deras öl har funnits till och från i Köpenhamn och delar av Sverige så det var kul att få kolla in stället på riktigt. Ryan som jobbat en tid hos Brewski i Helsingborg jobbade för tillfället här när vi var förbi så han visade oss runt på bryggeriet.
Vägg i vägg med bryggeriet ligger även 18th Street’s destilleri där dom gör whiskey, vodka, rom och gin. Vi tittade inom där med men köpte inget.
Klockan tickade och det började bli dags att ta sig tillbaka till flygplatsen för att lämna hyrbilen. På vägen upp hade vi två stopp vi kände att vi hann med. Först ut var Al Capone’s familjegrav som ligger i Queen of Heaven Cemetery.
Det är alltså bara en grav med Al Capone’s namn på, men det var rätt häftigt att se den på riktigt. Sen har jag väl inte så mycket mer än så att säga om det. Sista stoppet innan hyrbilsfirman var huset som John Wayne Gacy bodde i när han mördade och grävde ner ett trettiotal småpojkar under verandan. Själva huset har så klart rivits och på platsen har man byggt ett nytt, men det måste nog fasen vara lite kusligt att bo på den tomten.
Vi lämnade efter detta bilen och beställde en Uber som skulle ta oss tillbaka in till stan, dock med en liten omväg. Det är nämligen så att när vi körde in till Chicago under gårdagen såg vi av en händelse ett bryggeri vi kände till sedan tidigare som ligger en liten bit nordost om O’Hare, Mikerphone Brewing.
Beläget i en rätt så tråkig företagsby ligger Mikerphone’s bryggeri och lilla tap room. Det var inte mycket folk här vid vårt besök, vill minnas det var vi och ett par snubbar till bara. Personalen var ganska likgiltig men lokalen var fräsch och ölen riktigt god. Här blev det en drös samples innan vi beställde nästa Uber som tog oss in till stan och runt 45 minuter senare befann vi oss på nästa bryggpub!
Revolution Brewing har två tap rooms i Chicago och vårt val föll på det i stadsdelen Logan Square, främst för jag hört att det ska vara ett skönt område med bra uteliv.. Och det verkar stämma! Vi besökte förvisso inte jättemånga ställen i kvarteret men jag kan definitivt tänka mig att ta ett hotell här uppe nästa gång vi är i stan.
Revolutions bryggpub var rätt schysst med helt okej öl, helt okej mat och ganska trevlig personal. Varken bra eller dåligt med andra ord, rätt så medelmåttigt. Men nu hade vi iallafall sett det och vi hade fått i oss lite mat så nu kunde vi fortsätta dricka öl med gott samvete resten av kvällen. Några dörrar bort från Revolution snubblade vi på Emporium Arcade så vi passade på att klämma några PBR och lira lite skee ball där innan vi tog en promenad till nästa bryggeri. Riktigt stor och skön arkad för övrigt, absolut värt ett besök om ni befinner er runt Logan Square.
Tjugo minuter senare stövlade vi in på kvällens näst sista stopp, Maplewood Brewery & Distillery som ligger på andra sidan motorvägen i stort sett.
Maplewood hade ett snyggt tap room men det kändes väldigt “hippt”. Svårt att använda den termen utan att låta asgammal men jag vet inte riktigt annars hur jag ska beskriva det. Det kändes mer som en rustik cocktailbar än en bryggpub, typ. Ölen var dock god så inget att klaga på där.
Tio minuter norr om Maplewood ligger Metropolitan Brewing i en stor och lite underlig gammal lagerbyggnad ute vid vattnet i ett industriområde. Det var lite knepigt att hitta in hit men man går in genom en stor port som leder en längst en lång korridor som sedan tar vänster in i ett stort tap room med fin utsikt över vattnet.
Vad vi inte hade en aning om innan vi gick in var att Metropolitan bara gör öl i olika tyska lagerstilar. Altbier, kölsch, dortmunder, zwickel, pilsner, och så vidare. Det var inte dåligt på något sätt, snarare tvärtom, men rätt oväntat. Men det var inte ölen som var den största stjärnan här utan bartendern JJ som servade oss öl och Malört. Ibland träffar man personer som man bara vill krama, och han var en sådan. Riktigt skön kille.
Efter detta kände vi att vi verkligen gjort det mesta av den här dagen så det nu fick det bli en Uber tillbaka till hotellet för lite välbehövlig sömn.
Första stoppet var bara några kvarter från vårt första hotell, och det var inget mindre än höghuset Benjamin Kane huserar i. Vem? Skurken i Wayne’s World förstås!
Jäkligt mäktigt! Efter detta körde vi ner till River North och Hyatt Place för att slänga av väskorna för att slippa asa på dom efter vi lämnat in bilen. Lyckligtvis var vårt rum till och med redan färdigt så vi checkade in och satte upp all vår packning innan vi begav oss vidare söderut. Väldigt fräscht och trevligt hotell för övrigt, rekommenderas!
Vi satte kurs mot dagens nästa stopp som var Soldier Field där Chicago Bears spelar sina hemmamatcher. Tyvärr var det rätt svårt att hitta var man skulle gå när man väl kom in på området runt stadion så vi drevmest runt några varv inne på området innan vi körde vidare. Hade gärna gått in och tittat lite i gift shoppen men det får bli en annan gång.
Efter detta fortsatte vi mot delstat nummer 25 för vår del, Indiana! Med andra ord är vi nu halvvägs mot vårt mål att besöka samtliga delstater! Vägen ner genom Chicagos beryktade south side och alla gigantiska industriområden var lite.. Kuslig, på något sätt. Man har ju hört både det ena och det andra om denna delen av landet och det ser verkligen rufft och sunkigt ut. Och då hade vi inte ens kommit till det värsta än.. Men efter diverse vägtullar och mångfiliga motorvägar befann vi oss till slut i staden som skulle visa sig vara i total misär; Gary, Indiana.
Gary var under sin storhetstid en av de största industristäderna i USA med några av världens största stålverk. Befolkningen peakade under 60-talet då det bodde runt 180 000 människor här men rasade efter den stora stålkrisen på 70-talet till mindre än hälften. Gary är bara en i raden av städer i det så kallade “rostbältet” som blev hårt drabbade av denna katastrofala utveckling. Detroit, Flint, Cleveland och St. Louis är några av de andra, det finns massor av intressant historia kring alltsammans för den som är nyfiken på det.
Vi körde av från motorvägen och fortsatte längst Broadway, genom downtown tills vi tog höger på West 23rd Avenue där vi sedan stannade i korsningen till Jackson Street där huset som Michael Jackson växte upp i ligger.
Vad kan man säga om Gary då? Ja, misär är väl det mest passande ordet jag kommer på. Jag har i hela mitt liv aldrig varit på ett ställe som varit lika förfärligt som detta. Längst Broadway låg byggnad efter byggnad med gamla butiker som var igenbommade med plywood och kedjor, de få människorna som var här vandrade runt som zombies och herrelösa hundar sprang över gatorna. Det enda som var öppet var banker, pantbanker och några enstaka snabbmatsställen. Innan vi åkte ner fick vi rådet att aldrig låta bilen stanna helt och absolut inte veva ner rutorna, och vi förstår verkligen varför. Riktigt, riktigt obehagligt ställe att befinna sig på och svårt att förstå hur sorgligt det egentligen är utan att ha upplevt det själv.
Bostadsområdena bestod av fallfärdiga villor med sunkiga bilar utanför, några få hus såg ut att vara i helt okej skick men dessa hade höga murar och stängsel runt trädgården. Det enda huset vi såg som var fint var så klart Michael Jackson’s familjehus. Vi stannade till snabbt och knäppte några bilder innan vi körde från Gary utan att titta tillbaka.
Kör man väst på I-94 från Gary hamnar man efter en liten stund i den ungefär lika stora (men avsevärt mycket trevligare) staden Hammond, precis söder om Hammond ligger den lite mindre orten Munster, och i Munster ligger inga mindre än 3 Floyds!
3 Floyds behöver väl ingen närmare introduktion här, och jag kan erkänna att jag var rätt sprallig när vi kom in på bryggpuben. Klockan var runt lunch och det var rätt mycket folk som tagit sig hit för att käka så vi slog oss ned i baren och tog in några öl. Det dundrade metal från högtalarna och stämningen var jävligt bra.
Vi småsnackade lite med personalen som var grymt trevliga, njöt av våra öl och beställde in lite käk (som för övrigt visade sig vara något av de bättre vi åt på resan, riktigt bra mat här!). Jag tog en shrimp Po’Boy som satt grymt fint ihop med färsk Zombie Dust.
Här hade vi kunnat sitta hela dagen och mysa, men efter någon timme och ovanligt många lunchöl var det dags att ta sig vidare. Vi tackade för oss, köpte den obligatoriska t-shirten och körde några kilometer rakt norrut tills vi kom till dagens andra bryggeri, 18th Street Brewery.
18th Street var också riktigt schysst. Stor, fräsch bryggpub med genomgående bra öl. Flera av deras öl har funnits till och från i Köpenhamn och delar av Sverige så det var kul att få kolla in stället på riktigt. Ryan som jobbat en tid hos Brewski i Helsingborg jobbade för tillfället här när vi var förbi så han visade oss runt på bryggeriet.
Vägg i vägg med bryggeriet ligger även 18th Street’s destilleri där dom gör whiskey, vodka, rom och gin. Vi tittade inom där med men köpte inget.
Klockan tickade och det började bli dags att ta sig tillbaka till flygplatsen för att lämna hyrbilen. På vägen upp hade vi två stopp vi kände att vi hann med. Först ut var Al Capone’s familjegrav som ligger i Queen of Heaven Cemetery.
Det är alltså bara en grav med Al Capone’s namn på, men det var rätt häftigt att se den på riktigt. Sen har jag väl inte så mycket mer än så att säga om det. Sista stoppet innan hyrbilsfirman var huset som John Wayne Gacy bodde i när han mördade och grävde ner ett trettiotal småpojkar under verandan. Själva huset har så klart rivits och på platsen har man byggt ett nytt, men det måste nog fasen vara lite kusligt att bo på den tomten.
Vi lämnade efter detta bilen och beställde en Uber som skulle ta oss tillbaka in till stan, dock med en liten omväg. Det är nämligen så att när vi körde in till Chicago under gårdagen såg vi av en händelse ett bryggeri vi kände till sedan tidigare som ligger en liten bit nordost om O’Hare, Mikerphone Brewing.
Beläget i en rätt så tråkig företagsby ligger Mikerphone’s bryggeri och lilla tap room. Det var inte mycket folk här vid vårt besök, vill minnas det var vi och ett par snubbar till bara. Personalen var ganska likgiltig men lokalen var fräsch och ölen riktigt god. Här blev det en drös samples innan vi beställde nästa Uber som tog oss in till stan och runt 45 minuter senare befann vi oss på nästa bryggpub!
Revolution Brewing har två tap rooms i Chicago och vårt val föll på det i stadsdelen Logan Square, främst för jag hört att det ska vara ett skönt område med bra uteliv.. Och det verkar stämma! Vi besökte förvisso inte jättemånga ställen i kvarteret men jag kan definitivt tänka mig att ta ett hotell här uppe nästa gång vi är i stan.
Revolutions bryggpub var rätt schysst med helt okej öl, helt okej mat och ganska trevlig personal. Varken bra eller dåligt med andra ord, rätt så medelmåttigt. Men nu hade vi iallafall sett det och vi hade fått i oss lite mat så nu kunde vi fortsätta dricka öl med gott samvete resten av kvällen. Några dörrar bort från Revolution snubblade vi på Emporium Arcade så vi passade på att klämma några PBR och lira lite skee ball där innan vi tog en promenad till nästa bryggeri. Riktigt stor och skön arkad för övrigt, absolut värt ett besök om ni befinner er runt Logan Square.
Tjugo minuter senare stövlade vi in på kvällens näst sista stopp, Maplewood Brewery & Distillery som ligger på andra sidan motorvägen i stort sett.
Maplewood hade ett snyggt tap room men det kändes väldigt “hippt”. Svårt att använda den termen utan att låta asgammal men jag vet inte riktigt annars hur jag ska beskriva det. Det kändes mer som en rustik cocktailbar än en bryggpub, typ. Ölen var dock god så inget att klaga på där.
Tio minuter norr om Maplewood ligger Metropolitan Brewing i en stor och lite underlig gammal lagerbyggnad ute vid vattnet i ett industriområde. Det var lite knepigt att hitta in hit men man går in genom en stor port som leder en längst en lång korridor som sedan tar vänster in i ett stort tap room med fin utsikt över vattnet.
Vad vi inte hade en aning om innan vi gick in var att Metropolitan bara gör öl i olika tyska lagerstilar. Altbier, kölsch, dortmunder, zwickel, pilsner, och så vidare. Det var inte dåligt på något sätt, snarare tvärtom, men rätt oväntat. Men det var inte ölen som var den största stjärnan här utan bartendern JJ som servade oss öl och Malört. Ibland träffar man personer som man bara vill krama, och han var en sådan. Riktigt skön kille.
Efter detta kände vi att vi verkligen gjort det mesta av den här dagen så det nu fick det bli en Uber tillbaka till hotellet för lite välbehövlig sömn.
Kommentarer